Att använda fiktiv Hollywoodfilm för att få fram politiska budskap tenderar oftast att gå i kras. All heder åt Alan Parker som tidigare lyckats i bl a Mississippi brinner, men hans nya försök att diskutera dödsstraffet inom en snäv thrillerram når inte upp till tidigare framgångar.

I centrum står den dödsdömde fången David Gale, en gång anti-dödstraffaktivist som nu får finna sig i just den sits han så länge kämpat för att hålla andra borta från, och den undersökande reportern Bitsey Bloom, beryktad för sin journalistiska integritet. Filmen fokuserar kring deras samtal genom fängelsegallret och i långa flashback-sekvenser återberättas Davids sakta dalande akademiska karriär till den punkt att han häktas för mordet på sin aktivistkollega Constance.

Att filmen utspelar sig i dödsstraffets epicentrum Texas är väl knappast något att höja ögonbrynen för, inte heller det faktum att Parker vill förhöja realismen genom att göra fängelsechefen till en ”trevlig” kille eller att de sedvanliga ritualerna innan en avrättning måste förevisas. Känslan man får är att Parker har velat göra en ganska hyvens anti-dödsstraffilm, inte lika politiskt saklig som Dead man walking, men heller inte lika vänsterreaktionär som Michael Moores satirer. Istället bakar han in en mordgåta som intrigens klimax, snarare än den politiska diskussionen som får finna sig överspelad. Och det är kanske lätt att förstå varför om man ser till det amerikanska politiska klimatet just nu. Ytterligare en film som försöker brotta ner principerna till vilka det högsta hönset svär eden, kanske inte är så passande.

Vad som stundtals gör filmen intressant är dock en faktor som kommer i bakgrunden av kritiken mot legitimiteten av dödsstraffet, men som är nödvändig för filmens utveckling – nämligen mediernas makt. Vad som en gång raserat David Gales liv efter en felaktig våldtäktsdom är just mediernas bannlysning av hans renommerade namn. Det enda som kan återgälda honom hans forna stolthet är genom en journalists redovisning av hans liv. Och ibland får man känslan att Alan Parker lyckas knyta samman sin stundtals intressanta nidbild av det ihåliga pressuppbådet med sin kritik av dödsstraffet. Nämligen hur detta eko av medeltiden bibehålls genom ett ständigt medialt återskapande av kristna högervärderingar för ”folkets bästa”. Men den känslan försvinner snabbt av ett antal skäl.

För det första märker man att den politiska fegheten i Parkers film underminerar det mesta. För ett tag börjar jag tro att den är på väg åt samma håll som Connery-filmen I sanningens tjänst där dödsstraffet till slut legitimeras av den brutala mordhistorian. Snarare sker en dupering av de politiskt aktiva karaktärerna vars förehavanden blir fullkomligt absurda, men kanske för den bleka thrillerintrigen en aning påpasslig.

För det andra lider filmens helhet av det faktum att det bygger på att Kevin Spacey sitter och återberättar hela intrigen. Känns detta igen från ett något mer inspirerande håll? Om syftet med denna torftiga inramning är att låta Kate Winslets duktiga journalist få veta lika mycket som vi i publiken för att bibehålla delad spänning, har man misslyckats kapitalt. Kanske är det inte hennes fel, trots att hon på sin höjd pendlar mellan hopplöst gapande eller förtvivlat gråtande, utan snarare att Parker inte verkar ta hennes roll på allvar. Som den seriösa nyhetsmurvel hon ska föreställa, är det märkligt att hela hennes undersökande journalistik bygger på slumpantaganden och sammanträffanden. Och varför är hennes kollega med egentligen? Och varför mumlar han filosofiskt i början av filmen, när han i andra halvan är en rejäl dönicke?

För det tredje slarvar Parker med såväl form som upplägg. Klippningen är fullkomligt urusel – är det ytterligare en metafilmisk kommentar att ha Seven-aktig graffiti som markörer mellan flashbacks och nutid? Utöver de klichéaktiga college-miljöerna, de stereotypiskt skildrade kvinnokaraktärerna, den påklistrade thrillerintrigen och den stundtals opassande musiken lyckas man ändå stå ut av ett skäl – det lyckliga faktum att Kevin Spacey och Laura Linney får ett antal scener mot varann. De må befinna sig i en karriärsänka, men räddar Parkers heder för denna gång. Om ändå Linney hade fått Winslets roll istället. Då hade betyget kanske till och med varit en stark tvåa.