15-årige Howard ”Howie” Blitzer har det ganska svårt. Hans mor har dött och hans far, en korrupt byggnads kontraktor har träffat en ny, ung, kvinna. Howie misstänks jämt och ständigt för att vara gay, detta på grund av att hans bästa vän, Gary, är en manlig prostituerad. Förutom Gary umgås Howie med en mycket besynnerlig bekantskapskrets, Scott och Brian var av en av dem har sex med sin syster. Denna bekantskapskrets utökas snart med en viss ”Big” John Harrigan. Big John är en gammal, smått överviktig man som Gary och Howie bryter sig in hos en kväll, vid inbrottet stjäl Gary två antika automatpistoler, någonting han beskyller Howie för. Detta gör att Howie får Big John efter sig som kräver att han betalar tillbaka, antingen i pengar eller natura. Big John är nämligen en till synes vanlig trevlig gammal man men under ytan döljer sig en otäck och smutsig karaktär, en pedofil. En pedofil som börjar bli mer och mer intresserad av Howie, han börjar göra närmanden. Någonting som Howie trevande börjar besvara.

Detta ska vara en av festivalens hetaste filmer, varför? Den här filmen har visserligen blivit oerhört hyllad lite här och var i världen men det är ingen speciellt bra film. Den är för det första väldigt svår att engagera sig i då personporträtten inte är speciellt levande och är för det andra inte något vidare intressant. Vad är intressant med en tvivelaktig vänskap mellan en pedofil och ett barn? Visst, det är originellt, men inte speciellt intressant. Vad som hade gjort filmen intressant hade varit om de två hade utvecklat ett förhållande, någonting som de pryda amerikanerna blankt viftar bort. Det är ett ämne som bara snabbt tas upp vid något tillfälle men dyker lika fort ned i jorden igen. Det hade gjort filmen mycket bättre.

Ibland får jag en känsla av att det är de mest chockerande, olustiga och ”konstnärliga” filmerna som anses bäst, eller snarare; folk tvingar sig till att tycka om sådana filmer för de har fått diverse priser på hippa filmfestivaler (notera: jag menar inget ont om Stockholms Filmfestival) runt om i det kulturella Europa. ”Jaha, den har vunnit Silveräpplet vid filmfestivalen i Bangladesh, då måste den ju vara oerhört bra och intressant!” Samt att dagens unga filmregissörer på uppgång mest är ute efter att chockera och provocera sin publik.

L.I.E. är hursomhelst, enligt mig, väldigt överskattad och det är för mig förvånande att den överhuvudtaget deltar i tävlan om Bronshästen. Men missförstå mig rätt, den här rullen är absolut inte genomrutten, den har sina bra sidor också. Brian Cox är mycket bra som den välanpassade pedofilen, dock med lite fåniga undertoner. Notera att detta inte gäller alla i filmen, se ovan.

Jag ger filmen en tvåa mycket tack vare Cox men också för filmens något komiska delar vilka är mycket väl berättade. Pojken som spelar Howie, Paul Franklin Dano, gör också ett kompetent jobb. Ärligt talat börjar jag tröttna på filmer om utsatta barn världen över, det börjar bli något långradigt. Men å andra sidan är sådana filmer en ganska skön avkoppling från diverse halvdana thrillers. L.I.E. är helt klart en film som ni festivalbesökare kan gå och se men vänta er inget storverk.