Leve kärleken heter Jean-Luc Godards senaste film som från många håll anklagats för att vara antiamerikansk. Inte för att den nu är så värst kontroversiell men ändå ganska intressant. Filmen är uppdelad i två delar. I den första får vi följa Edgar och hans försök att skapa en film om det fattiga Paris samtidigt som han med intellektuella vänner talar om konsten och dess eventuella möjligheter. I den andra delen får vi se hur Edgar tar kontakt med ett äldre par som sålt sina erfarenheter från Andra Världskriget till Steven Spielberg som nu ska göra en film av detta.

Fast egentligen är det ganska svårt att veta om filmen verkligen handlar om just detta. Leve kärleken är nämligen en mångbottnad film. På sätt och vis handlar den också om kärleken och dess olika stadier. Från den nyfunna passionen till den återhållsamt glödande återföreningen hos gamla människor. Men den är också så mycket mer än det. Ett kort ögonblick i början av filmen hör man plötsligt repliker ur American Beauty. Det är ungefär då som undertecknad börjar ana vad Leve kärleken kanske mer än något annat har att säga. För säga vad man vill om American Beauty men den är väldigt amerikansk i sin uppbyggnad. Den bygger nämligen på en stark och drivande historia även om det visuella också är ovanligt framträdande i denna film. Leve kärleken är däremot inte uppbyggd på en historia. Snarare avhandlas flera parallellt med samma underliggande tema nämligen berättandets begränsningar och konstens makt över historien.

Leve kärleken är verkligen inte lätt att hänga med i då Godard, som vanligt, nafsat på gränserna för hur en film bör vara uppbyggd. Berättelser styckas upp med klipp och poetiska betraktelser och kameran söker hela tiden oväntade vinklar. Det är i slutändan ganska imponerande men faktiskt inte speciellt roligt. Man kan visserligen tydligt ana en Brechtinspirerad attityd gentemot åskådaren där distanseringen mellan verk och mottagare lägger grunden för en djupare förståelse för det resonemang som finns inbyggd i filmen. Men här tycks distanseringen ha blivit alltför stor. Och som en konsekvens följer likgiltigheten. Vad som händer på duken är helt enkelt inte särskilt intressant.

Därmed inte sagt att Godard inte har någonting att säga. Tvärtom kritiserar han vårt sätt att återge vår historia. Detta blir särskilt tydligt när Godard går i polemik gentemot Hollywoodguden Spielberg. Vad innebär det egentligen när Spielberg och Hollywood filmatiserar det förflutna? Vad blir berättat och hur? Och vad utelämnas? Här handlar det inte så mycket om rätten att filma som var man börjar och var fiktionen blir sanning. Allt handlar om ödmjukhet och reflektion. I en scen där amerikanska filmmakare skriver kontrakt med paret med krigserfarenheter ställer deras franska ombud amerikanarna och Hollywood till svars. Har ni rätten att köpa historien som en vara? Har ni rätten att göra om dessa erfarenheter till ett filmduksanpassat narrativ?

Detta är onekligen intressanta frågor och det är också i dessa förtätade stunder som det hettar till. Det är då som filmens experimentella yta bottnar i någonting mer. För vad är filmen som konst om inte en lek med verkligheten och fiktionen? Godard låter oss aldrig tvivla på att Leve kärleken är just en film och inget annat. Och det är här som han skiljer sig från Spielberg och Hollywood. Synd bara att filmen i övrigt känns som just ett experiment med formens möjligheter och inte så mycket mer. Fast det kan ju å andra sidan vara jag som inte hängde med i svängarna.