Det börjar som ett familjedrama. En man som sedan länge går arbetslös och ständigt är lika butter. En kvinna (Nastassja Kinski) som gör vad hon kan för att lindra hans känslor av att vara värdelös. En liten dotter. Ett hus som långsamt men säkert töms på allt av värde för att ekonomin ska gå ihop åtminstone i en månad till.

Sedan blir filmen något annat. För att muntra upp paret får de av några vänner en resa till Miami med boende på lyxhotell. Han vägrar ta emot gåvan, men hon reser då ensam. På hotellet träffar hon den stilige och kultiverade Julian (William Baldwin) och en affär tar trevande sin början. Man anar en Harlequin-roman som förlaga. Det är en stund åtminstone lite sensuellt.

Sedan blir filmen något annat. Igen. För när kvinnan kommer hem har hennes man fått jobb. Av Julian. Och vi förstår med detsamma att denne är en riktigt ondskefull typ som inte skyr några medel för att krossa en ändå i grund och botten idyllisk liten familj. Varpå följer en utdragen väntan på att han ska få visa exakt hur ondskefull han är. En väntan som på papperet kanske benämns spänning men som i praktiken bara är plågsam.

Filmen ställer dock en rad viktiga frågor: Varför produceras sån här skit? Varför ges skiten ut på video? Vilka hyr skiten?


Tack till SF för recensionsexemplaret!