Affischbilden till Lemming påminner en del om bilden från Persona där Liv Ullman och Bibi Anderssons ansikten smälter samman till ett. Det är knappast en tillfällighet. I centrum för Dominik Molls tredje film står också till synes oförklarliga identitetsbyten mellan de två kvinnliga huvudrollerna. Liksom Molls föregående film Harry - en vän som vill dig väl så handlar Lemming om hur ett brott med tillvarons rutiner öppnar ett sorts moraliskt och begärsmässigt terra incognita. Det främmande växer strax till hotfulla och ohanterliga proportioner men tycks också ha en frigörande inverkan på den manliga huvudkaraktärens undermedvetna önskningar. I Lemming förkroppsligas det främmande av att titelns lämmel plötsligt dyker upp i paret Benedicte (Charlotte Gainsbourg) och Alains (Laurent Lucas) avloppsrör. De har inget logiskt samband, men lämmelincidenten utlöser en rad märkliga händelser som kulminerar i att Alains chefs fru Alice (Charlotte Rampling) tar livet av sig i parets gästrum.

Lemming jämförs ofta med David Lynch, men dess surrealism är av ett fabrikat som lutar mer åt Salvador Dali än de buñuelskt absurdistiska psyko-landskap som Lynch brukar röra sig i. Även om lämmeln till en början verkar enigmatisk och absurd så är den ingen Frihetens fantom-struts. Paret må vara villiga att omfamna allt mer fantastiska förklaringar för att rationalisera gnagarens närvaro (Benedicte får för sig att lämmeln är ett självmordsbenäget djur och därför har något sorts samband med Alices självmord), men i slutänden ges en fullt sannolik, och därför nästan antiklimaktisk, förklaring till hur den hamnade i avloppet. Lämmeln i sig är med andra ord inte absurd, det är de reaktioner den utlöser som är absurda.

Moll är intresserad av hur tillvarons objekt har två sidor, en som är länkad till vanan och är fullt normal och en som är länkad till det irrationella och förmår öppna rum där allt tycks vara möjligt. Med medel som påminner om vad Dali kallade en kritiskt-paranoisk metod så lyckas Moll skapa en känsla av att något hotfullt alltid vilar under ytan. Det finns med andra ord en sorts perceptuell dubbelhet här som tar sig uttryck i att till synes fullt normala detaljer rymmer en hotfull dimension: ett lysrörs surrande blir ett subtilt hot av nästan metafysiska proportioner, en bils skakningar blir till tecken på ett psyke som måhända är i upplösning, en bergstopps konturer formar samtidigt profilen av en skrikande kvinna. Det är små detaljer som dessa som gör filmen så effektfull. Man blir kanske inte direkt vettskrämd (förutom då Charlotte Rampling får Linda Blair-ryck och skriker åt folk att dra åt helvete), men känner hela tiden en sorts krypande obehag. Att detta obehag aldrig riktigt briserar utan tvärtom ebbar ut i den återställande "upplösningen" kan kanske lämna de som förväntar mer katarsis av sina rysare besvikna. Mig lämnar det tvärtom med den oroväckande känslan att förklaringen bara är en tillfällig täckmantel och att mardrömmen när som helst återigen kan slå undan vardagstillvarons fötter.