Kungadömet Ayothaya i 1500-talets Siam är scenen för dramat. Prinsessan Suriyothai får finna sig i att växa upp snabbt när maktspelet i det framtida Thailand bjuder på bedrägerier och rävspel. Hennes livssituation illustreras på ett tidigt stadium med valet av make. Fursten som hon älskar är politiskt känslig på grund av hans härkomst, medan den som uppvaktar henne försäkrar stabiliteten i det splittrade landet. Hon tvingas till det trygga valet, men situationen är tillräckligt känslig ändå. En handfull kungar strider om tronen i Ayothaya och utrikes stegrar hotet från Burma i norr.

Detta är den komplicerade upptakten på ett av de mest rojalistiska äventyren som någonsin visats på en filmduk. Faktum är att regissören Yukol är prins i Thailand, titelrollsaktrisen Bhirombhakdi är prinsessa och filmens budget kommer från självaste kungahuset, vilket sätter ganska många stockar mellan elefantbenen på detta spektakel. Första halvan känns det mer som att bevittna en historielektion än att se en film och det hivas på med både textrader och berättarröster som pedagogiskt linjerar upp den historiska kontexten. Mitt i allt glömmer Yukol bort det väsentliga – nämligen den person som denna film säger sig skildra. Efter en timme har man försökt reda upp vem som är släkt med vem och vilka som är vilkas fiender, utan att ha ett uns mer koll på vem Suriyothai är som person. Och varför denna nationella legend berör just henne. Under ett tidigt stadium misstänker jag att felet ligger i aktrisens svaga agerande, men Bhirombhakdi gör faktiskt ett helt godkänt porträtt av en person hon visserligen ligger nära i sitt verkliga liv. Nä, problemet är att Suriyothai är i enormt behov av struktur och en mer kärnfull intrig.

Det sägs att Francis Ford Coppolas expertis (som exekutiv producent) har haft en ordentlig Kill your darlings-funktion på detta ursprungligen fyra timmar långa epos. Även om denna bantning, i koppling med Coppolas kändisskap, har medfört att Suriyothai nått en internationell publik, så är jag inte helt säker på att den gjort filmen rättvisa. Möjligtvis har större delar av den monarkistiska propagandan minimerats, men med konsekvensen att det inte återstår särskilt mycket att engagera sig i. Spektakulära masscener och blodiga dödsscener i all ära – Legenden om Suriyothai handlar mer om hur man befäster monarkins ställningar än om en snart femhundraårig drottning. Och det verkar ju lyckas – Thailands kungahus är ett av världens inrikesmässigt mest älskade (såvitt jag förstår) och Yukols film är den mest inkomstbringande i den thailändska filmhistorien.