Elle (Reese Witherspoon) är djupt förälskad i Warner och misstänker att han denna kväll ska fria till henne, att det är därför han bjudit henne på restaurang. Först verkar det också som om hon haft rätt i sitt antagande, men sedan visar det sig att han bjudit ut henne för att göra slut. Han ser nämligen en lång, lysande karriär inom juridiken och politiken framför sig, precis som hans far och farfar före honom, och då är inte ytliga Elle (notera: också namnet på ett modemagasin!) den rätta kvinnan att ha vid sin sida. Att hon blir förkrossad och börjar gråta då han tillkännager detta kan han inte riktigt förstå varför.

Warner är alltså inte världens mest sympatiske kille, även om han är mindre svinaktig än vad ovanstående referat kanske kan ge intryck av, och därför borde Elle nog bara vara glad att bli av med honom. Men så icke! Istället beslutar hon sig för att följa i hans spår och till varje pris ta sig in på Harvards prestigefulla juristutbildning, för att där bevisa att hon minsann kan vara precis så seriös som han vill ha henne. Vilket hon faktiskt också lyckas med. För trots vad filmen först ger intryck av så är detta inte ännu en ”dumma blondiner”-historia á la Romy & Michelle. Elle är under sin yta av ytlighet riktigt smart. Och om filmen driver med någon grupp så är det självgoda toppstudenter, inte ytliga blondiner.

Tyvärr blir Legally Blonde aldrig vare sig särskilt rolig eller spännande. Visst skrattar man en del och visst är handlingen inte helt förutsägbar, men jag tycker man kan begära mer än så av en film. Det enda jag finner riktigt bra är den obligatoriske tönt-killen, vilken är klart minnesvärd även om han inte gör så mycket. Så nej, hyr något annat istället, vänta med den här tills den kommer på TV.