När det utannonserades att X-Men 3 skulle regisseras av Matthew Vaughn var det många som kliade sig i huvudet och undrade a) vem denne Vaughn var och b) vad han hade gjort som fått Fox att låta honom efterträda Bryan Singer. Även jag var förvånad, då jag bara kände Vaughn som producenten som backat Guy Ritchie i Lock, stock and two smoking barrels och Snatch (även Swept away som ingen kan vara stolt över att ha varit involverad i). Enda regijobbet Vaughn har under bältet är denna Layer Cake (som Ritchie från början skulle ha regisserat, men avböjde) och med tanke på det enorma karriärssteget denne ex-producent nu tar, så måste väl denna rulle vara totalt, absolut extraordinär.

I Layer Cake harvar Vaughn i samma marker som Ritchie tidigare gjort - det handlar om den namnlöse XX, spelad av Daniel Craig, en affärsman som i stället för börsen eller dylikt gör knarkaffärer för miljontals pund. Han har bestämt sig för att trappa ner och "gå i pension" och dra sig tillbaka på en tropisk ö, men naturligtvis får han ett sista uppdrag av sin arbetsgivare; att hitta en köpare för ett större parti ecstasy-tabletter och att spåra upp en ung kvinna, dottern till arbetsgivarens vän, som är spårlöst försvunnen. Precis som i Ritchies filmer så är Layer Cake fullspäckad med (lagom bisarra) karaktärer och olika sickspår som på olika sätt hänger ihop med ramhandlingen, och naturligtvis bidrar dessa till olika turer i historien. Där tar jämförelserna slut; Layer Cake har en mer allvarsam och nedstämd ton och är inte alls lika plojigt lekfull. Den har därmed mer gemensamt med Sexy beast som periodvis var glassig men oftare mer sober, och även här handlar det inte om dem som är på botten, utan de som är i skikten i mitten av den månglagrade socialhierarkiska tårta som denna films titel syftar till. Trots att Vaughn haft nära kontakt med Ritchies filmskapande verkar han bara ha inspirerats av och inte plagierat dennes stil. På gott och ont, eftersom Vaughn skapar sin egen stil men det finns annat som blir lidande.

I och med mängden av karaktärer och händelser har man inte tid att stanna upp vid något moment eller fördjupa någonting alls. Sienna Millers roll som huvudpersonens kärleksintresse förpassas till tre sekvenser - en dansscen, ett telefonsamtal följt av ett raffset och ett missat samtal - och på något vis förväntas vi köpa att hon och vår antihjälte har fattat mer än ett one night stand-tycke för varandra. Det refereras dessutom till höger och vänster till karaktärer som dyker upp i sammanlagt bara ett par futtiga minuter, och eftersom ingen av dem är speciellt minnesvärd är det onödigt svårt att hänga med i vem det talas om, vem som gör saker mot vem och varför. Pulp fiction må vara överskattad, men där presenterades personerna utförligt nog så att sammanhangen gick att följa trots den mer invecklade strukturen.

I Snatch lyckades Ritchie i mångt och mycket jobba sig runt samma problem tack vare det fantasifulla bildberättandet, men dessvärre är också de minnesvärda scenerna en bristvara här. Bortsett från de riktigt lovande första sju minuterna så är det inte mycket av det Vaughn presenterar som fastnar på näthinnan. Layer Cake är ordinär utan mycket extra som prefix; undantagsvis ett par ljusglimtar som dyker upp emellanåt och som är riktiga fullträffar, men allt oftare känns filmen innehållslös trots att den i själva verket borde kännas som motsatsen.