Advokaten Audrey Woods (Julianne Moore) specialiserar sig i skilsmässor och har en obruten segersvit i rättegångssalen. Hennes egna erfarenhet av förhållanden är väldigt liten, men ändå predikar hon mottot att skilsmässan ständigt borde vara den sista lösningen. En sista utpost efter att all kommunikation kollapsat. Att detta härstammar från en allmän damtidningsopinion eller att det är hennes mansslukande morsa (Frances Fisher, som i verkligheten är enbart åtta år äldre än Moore) som avskräcker kan låtas vara osagt.

Hennes självsäkerhet hotas dock den dag den något sluskige, från Kalifornien nyss influgne Daniel Rafferty (Pierce Brosnan) pinkar i hennes revir. Hans motto är att skilsmässan snarare är obduktionen av något som varit dött länge. Och hans metoder skiljer sig rejält. Istället för att enbart hålla sig till lagboken, drar han sig inte för att köra med fula knep utanför rättegångssalen. Som att psyka sin opponent vid varje tillfälle han får. Audrey som håller hårt på sin autonoma singel-i-New York-roll gillar inte hans insinuationer om att hon bara är rädd för att binda sig. Men efter en "affärsmässig" middag där det inmundigas ett antal drinkar, så hamnar de till slut i säng med varann och Audrey kan i efterhand inte förstå om det fortfarande är en del av Daniels spel med henne, eller om det finns verkliga känslor bakom.

Regissören Peter Howitt (Sliding doors) har inget rejält grepp om denna historia. Stundtals känns det som om inspirationen kommer från gamla Hepburn/Tracy-komedier, med en viss intensitet i manuset. Men varken Brosnan eller Moore har dessa förebilders glöd. Ett annat problem är förutsägbarheten. Kärlekshistorian mellan Rafferty och Woods är stundtals en fullkomlig gåta och man får aldrig riktigt uppleva var den byggs upp. Därav blir den aldrig särskilt charmig. Sedan går det överhuvudtaget inte att känna någon sympati för Brosnans medverkan. Han verkar vara så enormt självgod att det är oförståeligt att Moore (som sällan gör så här svagsinta karaktärer) ens är med i filmen. Brosnan har ju även exekutiv producent-cred och utnyttjar det till fullo att dels visa håriga bringan så ofta som möjligt och dels ge turist-PR åt sitt hemland Irland.

Att denna såpa inte hamnar långt ner i avloppet beror framför allt på det malplacerade fotot av Adrian Biddle (Aliens), som känns oförskämt bra för en sån risig film. Men också att jag kan förstå att filmen ändå kan gå hem hos det gardet biobesökare som är ute efter en halvmysig dejtfilm utan för många krånglerier. Kräver man inte särskilt mycket för biljettutgiften, så kan den säkert gå hem. Men personligen tycker jag att den egentligen inte borde få epitetet "romantisk komedi", eftersom den saknar såväl hjärta som humor.