Lawrence av Arabien sållar sig med lätthet till den skara filmer som vi i folkmun ger epitetet "klassiker". Den har genom åren blivit lika mytomspunnen och kultförklarad som den verklighetsbaserade karaktären som föreligger filmens titel: äventyraren, arkeologen och likväl romantikern T.E. Lawrence. Filmen är från 1962 och gav upphov till både Peter O'Tooles och Omar Sharifs definitiva genombrott. Historien om den "blonde beduinen" kunde mycket väl ha kommit till vid ett tidigare skede men det blev slutligen David Lean, som tidigare regisserat Bron över floden Kwai, som fick det stora förtroendet att filmatisera T.E. Lawrences levnadsöde med den nyss nämndes självbiografi Seven Pillars of Wisdom som utgångspunkt...

T.E. Lawrence var en brittisk soldat, som under det första världskriget sändes till Orienten och hjälpte araberna med att besegra deras gemensamma fiende i de fruktade ottomanerna. Detta är fakta. Sedan dess har en enorm mytbildning formats kring detta historiska drama, där T.E. Lawrence var en av de mest pådrivande personerna. Filmen skildrar dessa myter som om de vore verklighet på den vita duken. Lawrence porträtteras som en sann välgörare som låder sig ledas av hjärtat, snarare än av hjärnan. Hans passion och omsorg för araberna är starkare än den patriotism han känner för sitt hemland England. Denna otypiske person, som trotsar systemet och följer sitt sanna kall, är i det närmaste en prototyp för en klassisk hjälte. Hans unga glöd för att befria araberna går inte att ta miste på; han är frälsaren som inte gör någonting annat än det han var skapat för att göra...

En starkt bidragande orsak till fascinationen för T.E Lawrence är hur han gestaltas på den vita duken; Peter O'Toole gör en helhjärtad insats i en av hans allra första filmroller. Det mest framträdande - hans adelsmärke - är naturligtvis rösten. Hans ljuva stämma ligger som chokladsås på glassen filmen igenom. Att rösten är skolad sedan länge råder det ingen tvekan om. Detta är en indikation på kvalitet; en kvalitet som genomsyrar filmen på samtliga plan. I linje med hjälte-konventionerna skildras Lawrence - föga överraskande - som en i det närmaste komplett person. Han är feminin och maskulin på samma gång. Han är eftertänksam och impulsiv på samma gång. Han är principfast och pragmatisk på samma gång. Han är allt. Och dessutom vid rätt tillfälle.

Även om Peter O'Toole är filmens höjdpunkt finns det även andra glädjeämnen i filmen. Till dessa hör bl.a. Maurice Jarres underbara filmmusik som verkligen fångar det storslagna i detta drama. Ett annat är de vackra panorama-bilderna över den ofantliga öken i vilken större delar av filmen utspelar sig i. Ett tredje är den välskrivna dialogen som innehåller flertalet minnesvärda citat likt: "Arabia is for the Arabs now".

Lawrence av Arabien är en film som etsar sig fast. Minnet av Peter O'Toole kommer att berika min vardag en lång tid framöver. Lawrence av Arabien fick mig att börja drömma - någonting som dagens filmer inte kan få mig att göra på samma sätt. Det mystiska skimmer som omger T.E Lawrence klarnar aldrig upp, utan vi betraktare håller oss distanserade till honom genom hela filmen. Han var komplicerad och trivial på samma gång. Han var - som han klargör i filmen - "annorlunda"...