Det är sent 30-tal, andra världskriget står för dörren, men i en liten by vid Cornwalls kust befinner man sig långt från världspolitikens larm. Här har tiden stått stilla och livet går sin gilla gång i makligt tempo. Innevånarna, till största delen fiskare och lantbrukare, är mer intresserade av väderleksrapporten än av världsnyheter. Efter en riktigt stormig natt hittar de båda systrarna Ursula (Judi Dench) och Janet (Maggie Smith) en ung man som spolats upp på stranden vid deras hus. Han lever mirakulöst nog, men kroppen har tagit stryk och med hjälp av några grannar får de upp honom till huset. Ortens doktor (David Warner) tillkallas och konstaterar att ynglingen brutit benet. I första hand rekommenderar han vila, så systrarna bestämmer sig för att ta hand om ynglingen. Det är upptakten till en sommar som vänder upp och ner på livet i den lilla byn. Den unge mannen heter Andrea (Daniel Brühl) och visar sig vara polsk flykting på väg till Amerika. Någon engelska kan han inte, bara knagglig tyska, men systrarna har ett lexikon och med hjälp av det försöker de övervinna språkbarriären. Snart upptäcker de att han är musiker och en djävel på fiol. Annars är det inte så mycket vi får veta om de inblandade karaktärernas bakgrund. Filmen försöker inte förklara allting utan låter åskådaren själv göra sin tolkning. Det ger Lavendelflickorna en mystik som förhöjer berättelsen. Det var länge sedan jag såg en film som kändes så oviss som den här.

Lavendelflickorna är en film som lyckas förena drömmen om Amerika med människor som nöjer sig med det lilla trygga samhället. Cornwall längst ut på Storbritanniens sydvästra del är också en perfekt plats för detta lågmälda drama. Längs kusten finns Atlanten som skiljer den nya världen från den gamla. Det brusande havet har i alla tider varit bra på att förmedla känslor, och Lavendelflickorna innehåller mycket känslor. Dessa målas emellertid inte upp med stora penseldrag, utan filmen låter små vardagsting som till exempel radiolyssnande uttrycka vad som sker. Filmen bygger på en novell av William J. Locke, och bakom kameran står den mångsidige brittiske
skådespelaren Charles Dance. Det är hans debut som regissör och jag vet inte vilket förhållande han har till novellen. Risken finns alltid när skådespelare filmar litteratur som de har älskat en längre tid att de är alltför respektfulla mot texten. Det skedde när Max von Sydow gjorde sin regidebut med Vid vägen efter Herman Bangs roman. Resultatet var välgjort men aningen anonymt. Glädjande nog är så inte fallet med Lavendelflickorna. Den drar mig istället obevekligt in i berättelsen och får mig att fundera kring frågor om känslor, ålderdom och minnet.

Det är en fröjd att se Judi Dench och Maggie Smith som de båda systrarna på ålderns höst. Kemin dem emellan gör att även tystnaden talar. Lavendelflickorna är en film som pendlar mellan skratt och vemod. Den är bräddfylld av torr, brittisk humor, och mitt i allt det engelska är tysken Daniel Brühl en riktig vitamininjektion i rollen som Andrea. Han är full av liv och medverkar till filmens härliga balans mellan ungdomliga upptåg och ålderdomens eftertänksamhet. Lavendelflickorna lyckas också med konststycket att vara en gripande kärleksfilm utan att en enda kyss delas ut. Det är helt
enkelt en av årets bästa filmer.