Paprika Steen har varit ett av affischnamnen för den danska filmvågen runt millennieskiftet. Efter roller i bland annat Thomas Vinterbergs Festen och Susanne Biers Älskar dig för evigt så har Steen dessutom förknippats specifikt med de danska Dogma-filmarna. När hon nu regidebuterar så lämnar hon dock dogman bakom sig. Låt de små barnen är ett snyggt filmat och verklighetsnära drama om barnens roll i människors liv.

Den öppnar med en garagenedfart som senare i filmen antyds vara den plats där en tragisk olycka skett. Britts (Sofie Gråbøl) och Claes (Michael Birkkjær) tonåriga dotter har blivit påkörd av en rattfyllerist, fastighetsmäklaren Anette (Karen-Lise Mynster), och avlidit. De provar att gå i samtalsterapi för att bearbeta det hela, men har inte förmågan att sätta ord på sorgen. Båda två återvänder till sina respektive arbeten, Britt som socialsekreterare och Claes som arkitekt. Men känslan av frustration blir alltmer påtaglig. Claes ser enbart hämnden som en lösning. Han vill söka upp kvinnan som förstörde deras liv och ända hennes. Efter att ha spårat ur på jobbet och blivit hemskickad av sin kollega och vän Niels (Søren Pilmark), så spenderar han i hemlighet dagarna med att söka upp Anette. Britt däremot lyckas komma tillbaka, men hennes engagemang i den vilsna Malenes (Laura Christensen) bleka försök att vara mamma går till sist emot alla regler. I saknaden efter sin egen dotter, förälskar hon sig i den lilla Camille vars skrik ständigt tystnar i hennes närvaro.

Kim Fupz Aakeson har på senare år visat sin talang i att skriva omfattande manus, där alla sidokaraktärer får ge nödvändig tyngd åt historien, till exempel i Annette K. Olesens Små danska olyckor och Förbrytelser. Så är även fallet i Låt de små barnen där Britt och Claes må vara huvudpersonerna, men där alla runtomkring besitter enorm psykologisk trovärdighet i sina rollporträtt. Niels och hans svenska fru Vivi (Lena Endre) som själva lider av barnlöshet efter att en gång som ett par moderna människor avstått från den klyschan. Eller den av och an påverkade Malene, som inte klarar av välja sitt barn framför sin nonchalanta pojkvän. Eller kanske den vars relation till barn står minst uttalad – den alkoholiserade Anette. Mynsters skådespel är bland det mest sorgsna som kan ses på festivalen i år. Genom ett gatlopp av misslyckade dejter försöker hon återsamla sin värdighet och när hon äntligen tror sig funnit en man som är intresserad av henne på riktigt, visar det sig vara hennes presumtiva bödel.

Steens regidebut är ytterligare ett bevis på att Danmark är Nordens främsta filmland. Den vågar berätta om högst allvarliga teman – föräldraskap, ansvar, kärlek och sorg – utan att hytta några pekfingrar. Men är också en stilstudie i hur man behärskar bruket av dialog. Inte ett överflödigt ord yttras. När det finns risk att vissa scener ska övergå till mer avrundande repliker, låter Steen bilderna sätta punkt istället. Vackert och inspirerande och bådar mycket gott för framtiden.

Denna recension publicerades första gången 22 november i samband med dess visning på Stockholms Filmfestival.