År 2300 före Kristus kom en egyptisk farao fram till livets vagga, platsen där allting började. Där fanns en ask, som när den öppnades släppte lös en våg av sjukdom och död över jorden. Nu, tusentals år senare vill en expert på biologiska vapen hitta asken för att sälja den vidare. Lara Croft (Angelina Jolie) ger sig av med den avhoppade marinkårssoldaten Terry Sheridan (Gerard Butler) för att stoppa honom.

Att finna svaret på den ursprungliga frågan - varför vi finns och hur vi kom till - är lika med döden. Det finns många filmatiseringar kring temat av Pandoras ask, tyvärr är det här en av de sämre.

När mannen på båten i filmens inledningssekvens skakar kritiskt på huvudet åt Laras entré kan jag inte annat än hålla med honom. Det här kanske fungerar som dataspel, men på film känns det mest som förutsägbart och stelt effektsökeri. Att spela Lara Croft (spelet) är att placera sig själv i handlingens centrum med en viss kontroll över händelserna. Men i filmen med likartad regi där Lara inte längre är interaktiv, blir det rörigt. Snabb klippning i actionscener brukar skapa spänning, men här blir det mest förvirrat. Vissa scener (kanske framförallt i undervattensgrottan) är så intensivt klippta och regisserade att jag just därför förlorar koncentrationen. Och när Lara en liten bit in i filmen ger ett knytnävsslag åt en haj börjar jag småle.

Den enda passage som är bra är den mörka dalgången med Skuggväktarna (ett hopkok från delar ur Sagan om ringen och Den oändliga historien?). Väktarnas försvinnande in i bergen och omgivningen är filmens höjdpunkt. Annars kanske vissa scener skulle platsa i en utställningslokal för abstrakt filmkonst (åtminstone om man plockade bort några av skådespelarna), men som berättande Hollywood-action fungerar det inte.