Lara Croft, en kvinnlig äventyrare i lyxförpackning, står inför sin största utmaning någonsin. Hon måste hitta två delar av en uråldrig relik. Att äga den innebär att ha den ultimata kraften, att kunna styra tiden och livet. En mörk natt hittar Lara ett hemligt utrymme i sin herrgård, i utrymmet finns en gammal klocka som en gång gömdes av Lord Croft, Laras far. Inuti klockan hittar Lara och hennes medarbetare ”Det allseende ögat”. Den vittnar om den kraftfulla reliken. Snart blir klockan stulen ur Laras hem och hon tvingas resa i ilfart till Kambodja och Sibirien för att stoppa ett illasinnat brödraskap med planer på att regera över mänskligheten. Med två skarpladdade pistoler vid höften påbörjar äventyraren Lara Croft ett stort uppdrag, kanske det största - att rädda världen.

Tomb Raider är baserad på det bästsäljande dataspelet som först gjorde entré 1996 om den sexiga och utmanande Lara Croft. Hur lyckat det var att filma historien är dock en fråga som kvarstår. Som ni kanske redan har förstått är handlingen ingenting att hänga i julgran. Den är tunnare än dataspelen, vilket är förvånansvärt. Men visuellt är Tomb Raider en genialisk film. Utan större prestationer plockar den ned Face/Off från actiontronen. När Angelina Jolie klättrar omkring på väggarna i tajta trikåer drar åskådarna efter andan. Jolie är ett perfekt val som Croft då hon har den rätta ”fysiken” för den virtuella kvinnan. Det jag dock har lite svårt för är att karaktären framställs som en modern Indiana Jones, det fungerar inte alls. Filmen har också en äkta och genuin spelkänsla men är tyvärr för komplicerad för att riktigt kunna liknas vid ett dataspel och att se Lara bli skadad och börja blöda då är det droppen som rinner över.

Denna film är ett misslyckande från början till start, bortsett från de ytterst coola stridsscenerna och några riktigt roliga one-liners. Våldet är överdrivet och sänker känslan av ett spel ytterligare. Seg är den också, riktig seg. Själv kunde jag från början räkna ut att denna biografvistelse skulle kännas lång. Trots att Croft använder mycket överdrivet våld får publiken intrycket av att hon är en riktig person, vilket är bra. Två poäng förtjänar i alla fall filmen, inte minst för Angelina Jolie, det är svårt att inte erkänna hennes storhet på vita duken. Och för att de flesta kan se denna film, åskådaren behöver inte ha spelat något av dataspelen. Men denna film kommer nog att ligga högt på topplistan hela sommaren då entusiasterna är många, även i vårt lilla land.