Tänker jag Australien som ett filmland, ser jag framför mig antingen en ung Peter Weir eller vilda biljakter genom öknen. Eller så tänker jag på deras TV-produktioner, såsom Grannar, Doktorn kan komma, den där galna alligatorkillen och varför inte barndomsfavoriten Skippy. På senare år har dock ett flertal produktioner dykt upp från den australiska kontinenten som stärkt nationens ställning på filmkartan. Och då syftar jag därmed inte på Hollywood-produktioner som Matrix eller M-I:2 som valt landet som inspelningsplats.

För ett par år sedan kom brutala Chopper, nu senast starka Rabbit-Proof Fence och däremellan den film som nu får premiär i Sverige – Lantana. Reklamfilmsregissören Ray Lawrences första film på femton år (tillika hans andra någonsin) ger en intrycket av en slags karriärmässig motsvarighet till Roy Andersson. Där stilistiska likheter saknas, kan man dock återfinna viss tematisk gemenskap mellan de båda.

Lantana börjar som en sofistikerad såpa. Polisen Leon är sedan länge tillbaks gift med Sonja och har två barn. På deras gemensamma danskurs har han dock träffat nyskilda Jane som han har en kärleksaffär med. Sonja som misstänker ofog går till psykologen Valerie för att få tala ut. Hon har i sin tur ett problematiskt äktenskap tillsammans med John, föranlett av att deras dotter mördades två år tidigare. Det enda helt lyckliga paret verkar vara Janes grannar Paula och Nik. Men som man snart förstår när perspektiven skiftas mellan de olika karaktärerna, kommer deras relationer sättas på hårda prov.

I inledningen blir man som sagt misstänksam över vilken väg filmen ska ta. Efter en minst sagt dyster prolog med en anonym död kropp, blir det underförstått att någon klämkäck goda grannar-mentalitet inte kommer skina igenom persongalleriet. Istället blir det en lågmäld men kärnfull diskussion om äktenskapet och relationer i högsta allmänhet som tar vid. Andrew Bovells manus, som bygger på hans pjäs Speaking in tongues, är ibland fullkomligt suveränt. Som i den scen då Sonja ovetande om sin mans kärleksaffär samtalar med Jane och insinuerar att hon är singel. Jane undrar om någon sorts desperation skiner igenom. Nej, snarare den fulla potentialen, replikerar Sonja.

Det komplicerade och ack så svåra att svära trohet till någon, skildras i Lantana ur alla synvinklar; någonstans i gränslandet mellan det förföriska begäret i Eyes Wide Shut och de mer komiska belysningarna av parförhållanden i flera av Woody Allens filmer. Avsaknaden av en mall för rätt och fel i filmens diskussioner om kärleksrelationer känns betryggande. Att exempelvis otrohet inte simpelt fördöms ur en kristen kodex, utan diskuteras öppet som ett problem alla äktenskap kan ställas inför.

Ray Lawrence lyckas även att kombinera det komplicerade relationsdramat med en obehaglig thrillerintrig. Främst genom att inte låta spänningen ta överhand, utan snarare låta skuldkänslorna hos flera av karaktärerna studsa mot de rädslor som även är ett stort tema i Lantana. Rädslan för det okända, lögner och hemligheter, eller enbart inför stora förändringar och omställningar. Precis som i Roy Anderssons En kärlekshistoria där den ljuva kärleken kontrasteras mot de äldres bittra livsinsikter, återspeglas medelålderskrisen på ett mycket begåvat och originellt sätt. Med hjälp av Mandy Walkers superba foto och skådespelarna, där kanske Kerry Armstrong (Sonja) och Rachael Blake (Jane) utmärker sig mest, är det dock svårt att se hur Lawrence skulle annat än lyckas.