Det hela började 1968 när reklamfilmaren George A. Romero och hans gäng tillsammans gjorde den nu kultförklarade och älskade lågbudgetskräckfilmen Night of the living dead. Filmen lade grunden för den moderna zombiefilmen och införde den nu så självklara ”Removing the head or destroying the brain”-metoden som det enda sättet att ha ihjäl de haltande kannibalerna till döingar. Kannibalismen bland de levande döda har vi för övrigt även Romero att tacka för.

Tio år senare var det dags igen, i filmen Dawn of the dead barrikaderade sig ett gäng överlevande i ett stort shoppingcentrum och Romero passade på att krydda det hela med knivskarp kritik mot konsumtionssamhället. Succén var ett faktum och 1985 kom sen också en tredje film som bar det fantasifulla namnet Day of the dead. Filmen följdes av ett nästan tjugo år långt glapp innan Romeros ruttna vänner återvände på vita duken i förra sommarens actionladdade remake, Dawn of the dead. Men den har gången låg inte Romero bakom filmen vilket förklarar avsaknaden av originalets samhällskritik och det faktum att zombierna plötsligt lärt sig springa. Filmen blev hur som helst en stor publiksuccé vilket underlättade det hela för Romeros fjärde film som, till skillnad från hans tidigare independentfilmer, precis som Dawn of the dead-remaken fått stöd av självaste Universal. Det är även faktiskt första tillfället för oss svenskar att se en av hans filmer på bio.

Nu välkomnar Romero oss till sitt alldeles eget dödsrike i filmen Land of the dead. Här regerar zombierna större delen av världen och de få som överlevt epidemin har barrikaderat sig på Manhattanlika ön Fiddler's Green som skyddas av elstängsel och vakttorn. Det hela för tankarna till klassikern Flykten från New York. I staden är samhällsklyftorna mellan de rika och fattiga enorma. En revolution knackar på dörren i takt med att zombierna utvecklas och attackerar staden. Vi får följa den skrämmande goda svärmorsdrömmen Riley (Simon Baker) som tillsammans med ett gäng lömska figurer ger sig ut på nattliga räder i Mad Max-inspirerade fordon. De bränner genom övergivna gator i zombieland på jakt efter förnödenheter.

Fansen bjuds på mycket godis i form av massvis av fantasifulla människomåltider och en del smålustiga scener där zombier försöker upprätthålla sina tidigare livs sysselsättningar. Visst är det kul att se ruttna lik försöka spela trombon, och det är även kul att se zombiefilmsfavoriter som Simon Pegg och Edgar Wright från den underbara Shaun of the dead dyka upp i små roller. Men ändå är det såhär i efterhand svårt att känna sig annat än besviken. Om jag själv fått bestämma skulle jag skippat alla dessa coola actionscener, fyllda av stora vapen och balla repliker. Mycket av skräckfilmskänslan försvinner när man proppar en film med så mycket töntig Hollywood-action istället för att inrikta sig mer på det kusligt skrämmande som man lyckades så bra med i den brittiska 28 dagar senare. Trots att Romero för första gången använder sig av etablerade skådisar är det skådespeleriet och de stereotypa karaktärerna som sänker filmen. Visst är filmen charmig med sin samhällskritik där anspelningar på Amerikas utrikespolitik och terroristbekämpningar står i centrum. Stadens girige överhuvud, spelad av Dennis Hopper, har utan tvekan fått inspiration från en välkänd makthavare på andra sidan havet. Men Land of the dead känns ändå lam och som gjuten ur en mall. Filmen kommer att trollbinda 14-åriga grabbar, men jag tror att den lämnar de flesta av oss andra med tanken att det var bättre förr.