Steve Miner är tillbaka med en ny skräckrulle efter den gedigna insatsen med Halloween - 20 år senare. Dessvärre är inte Lake Placid något för historieböckerna.

Filmen utspelar sig i Maine (Stephen Kings favoritstat) på gränsen till Kanada. När en polisman blir halvt uppäten under en tur på sjön Lake Placid tvingas de kalla på hjälp utifrån. In i händelsernas centrum kommer stadsbruden och naturforskaren Kelly Scott (Bridget Fonda) för att ta reda på vad som lurar under vattenytan. Hela den lokala polisstyrkan med Jack Wells (Bill Pullman) i spetsen drar ner mot sjön. Till platsen kommer också den excentriske professorn Hector Cyr, som spelas av Oliver Platt. Handlingen är inte mycket att snacka om, det är raka rör så att säga.

Redan när jag såg filmens Hajen-inspirerade affischkampanj började jag ana oråd. Det är tyvärr mer regel än undantag att de stora amerikanska filmbolagen, i det här fallet Twentieth Century Fox, gör väldigt simpla skräcksatsningar sedan en tid tillbaka. Resultatet blir oftast en tråkig typ av mainstream-skräck utan riktig udd. Det förekommer sällan några riktiga splattersekvenser och t.o.m. de omotiverade nakenscenerna lyser med sin frånvaro.

På tal om specialeffekter är den blodtörstiga krokodilen skapad av ingen mindre än Stan Winston. Själva krokodilutformningen är det inget fel på, däremot har jag otroligt svårt för CGI-effekterna som används när krokodilen går till attack. Rörelserna blir överdrivet kvicka och ser ut som en sekvens från ett TV-spel (ett annat dåligt exempel på detta är Luis Llosas usla Anaconda). Det ska dock erkännas att slutscenerna håller bra klass effektmässigt.

Av de tre huvudrollsinnehavarna känns Oliver Platt fräschast. Han har format en kul och snabbkäftad krokodilexpert ("That's sweet. And maybe later you can chew the bark off my big fat log."). Bridget Fonda gör en ok insats men tyvärr är Bill Pullman rent träaktig och drar faktiskt ner filmens betyg ett snäpp i sin polisroll. Synd, för jag gillar verkligen Pullman annars. För övrigt medverkar regissören själv i en cameoroll som flygplanspilot.

Lake Placids akilleshäl är att filmens karaktärer jagar krokodilen - och inte tvärt om - som hade varit att föredra. Nu är det ett evigt paddlande och dykande i den stora sjön för att lokalisera odjuret. Vill du slå ihjäl 1½ timme och se en lagom snäll mix av skräck och en stänk humor så fungerar Lake Placid. För min del får vår vän Miner gärna återvända till Crystal Lake istället...