Erfarne brandmannen Jack Morrison brakar rakt genom ett hus när en explosion blåser honom all världens väg uppe på en brinnande byggnad. När han så ligger där, svårt skadad och utan möjlighet att ta sig ut, tänker han tillbaka på sina tio år på stationen och bilen Ladder 49. Hur han som nyanländ gröngöling blev vän med Morris, och hur dessa bägge träffade sina tjejer samtidigt. Och hur denne Morris rasade ner genom ett tak med nån sorts eternitbeläggning ovanpå, alltså tjärat papper som smälter i värmen. Eller vad det nu var. Mjukt var det i alla fall när det bara rämnade likt en sufflé under hans fötter, och Morris ändade sitt unga liv som bränsle till en brasa i en annars tom lagerlokal, vilket måste ha känts rätt bortkastat (om han nu inte var död..) och onödigt - att dö för ett otacksamt hus.

Jack gifter sig med sin Linda, och vad det lider tillkommer ytterligare två familjemedlemmar. Med familjens numerär stigande, oroar sig Linda allt mer vilket i sin tur oroar Jack (och då borde han väl slutat?) som övertog Morris tuffa livräddningsjobb på just Ladder 49, från att tidigare ha varit på Engine 33 (släckarbilen). Jack själv vill inte sluta, det skulle i så fall vara på Lindas uttryckliga begäran vilket han då skulle kunna klandra henne för resten av livet. Men hon vägrar be honom byta jobb "för barnen" eller hennes egen skull, utan det ska vara för att han själv vill. Och efter att en kollega fått sitt ansikte bortkokt i ännu en olycka börjar till och med Jack tveka inför sitt jobb, men som alla andra viftar han bort farhågorna och kör vidare.

Filmen om något visar hur mycket USA behöver sina hjältar, och gärna i uniform. Alla dessa fick rejält höjd cred efter 9/11, men medan polisen förr eller senare måste möta ständiga anklagelser om korruption, rasism och övervåld, finns det väl ingen som har nåt negativt att säga om brandmännen, som riskerar sina liv dagligen för att rädda andra. Men, ingen ska inbilla mig att man blir brandman i första hand för att "rädda människor", som de alla säger. I stället rör det sig om att det ger en kick i likhet med den en narkoman erhåller efter en fix, eller en bergsklättare får medan han klättrar. Dessa personer har ju bevisad brist på en viss signalsubstans i hjärnan (antagligen den som säger åt folk att "Lägg av för fan - det är jävligt farligt det du håller på med!"..). I Ladder 49 överöses grabbarna på stationen ständigt med beröm, och tacksamma människor hör alltid av sig. Om de så räddat en katt med halsbränna betraktas de typiskt som "vardagshjältar" när de i själva verket bara gör sitt jobb.

Den ständigt sammanhållande länken här är kaptenen, Mike Kennedy. Han är som en hönsmamma och övervakar alla så de alltid kommer ut säkert, vare sig det gäller ur brinnande kemikaliefabriker eller fylleslagsmål på krogen. Att han inte har nån egen familj är uppenbart, då han lägger all sin "lediga" tid på att än agera familjeterapeut, än vara barnvakt. I rollen som Captain Kennedy ses John Travolta i ännu en oinspirerad, och oinspirerande dussinroll. Så det som räddar filmen från att vara det totala bottennappet är så klart Joaquin Phoenix, denne supertalang (senare i år aktuell som Johnny Cash i Walk the line) som tyvärr väljer allt sämre roller ur allt tunnare manus. Filmen fokuserar ju på de mänskliga relationerna, och där når den bara Mitt livs novell-klass. Actionscenerna är muskulösa, medan brasorna ibland ser futtiga ut (ingen CGI-grafik här inte...). Robert Patrick var förresten också skön i rollen som den jobbige Lenny i raggarfrisyr.