Gravstenar på en kyrkogård stavar orden Father och Husband. Från stenplattorna reser sig kameran upp och avtäcker höghusen i centrala New York. Inledningen av Margarethe von Trottas första biofilm på åtta år lägger tonen av det förflutnas inverkan på nutid, där fusionen mellan gravstenar och skyskrapor antyder en historisk sammanlänkning. Frågan är om det är stadens inverkan på människors historia eller människans på städernas.

Efter en begravning av hennes man, bestämmer sig Ruth Weinstein att arrangera en trettio dagar lång sorgeperiod för hela sin familj. Dottern Hannah ifrågasätter detta beteende med hänsyn till att modern aldrig varit särskilt dedikerad till judiska högtider. Plötsligt när fadern har lämnat jordelivet håller hon stenhårt på traditionerna utan att förklara varför. Dessutom vill hon helst att dotterns latinamerikanske, icke-judiske fästman lämnar huset. För att komma till klarhet med mammans benhårda beslut, reser dottern till Berlin för att hitta svaren.

I Berlin hittar Hannah den 90-åriga Lena Fischer som ännu minns krigsåren mycket väl. Specifikt minns hon året 1943 då hon och ett hundratal kvinnor stod och protesterade utanför ett judiskt hjälpkontor på centrala Rosenstrasse, där deras judiska makar satt fängslade. Kvinnorna var inte själva av judisk härkomst, men höll sig kvar dag och natt för att återfå sina män. I återblickar förflyttas vi alltså sextio år bakåt i tiden där Lena separeras från sin älskade Fabian, men vi får även följa den unga flickan Ruth som skiljs från sin mor Rachel.

När det känns som om man har fått ett överflöd av amerikanska skildringar av förintelsen och andra världskriget, känns det alltid uppfriskande med en film från så att säga insidan. Och Margarethe von Trotta känns till en början som hon är perfekt för uppdraget. Inledningen markerar såväl det historiska perspektivet, att ge bredd åt de effekter mänskliga förluster ännu åsamkar efter ett halvt sekel, som den intressanta diskussionen kring nationalitet. Konflikten mellan tysk nationalitet och judisk tillhörighet ger genklang filmen igenom och en värdig nyans åt den problematik alla tysk-judiska medborgare ställdes inför såväl före som under som efter kriget. Här blir också det tyska ordet Geschichte betydligt mer värdefullt än Historia. För även om Fischer återberättar för Hannah om händelserna på Rosenstrasse, så utvecklas det hela till en historia i flera lager, i flera skikt.

Den emotionella effekten av många scener i filmen är som sig bör starka. Men egentligen når den sitt stora klimax ganska tidigt bland de första återblickarna när unga Ruth tvingas säga farväl till sin mor (en helt lysande Carola Regnier i en alldeles för liten roll). Efter det börjar det nämligen dala nedåt i en svacka jag inte trodde von Trotta kapabel till att åstadkomma – en regissör som en gång gjorde Katharina Blums förlorade heder (tillsammans med dåvarande maken Volker Schlöndorff), Christa Klages stora förtvivlan och framför allt Två tyska systrar. För även om detta är en tysk film om andra världskriget och gjord av en av Tysklands bästa samhällsskildrare genom tiderna, faller den snart in i en ganska konventionell rytm. Musiken, det trögflytande fotot, även scenografin för konfrontationerna på Rosenstrasse skulle likväl kunnat vara tagna ur vilken klichéartad Hollywood-rulle som helst.

Att von Trotta ändå håller sig någorlunda upprätt denna gång är hjälpen ifrån tre skådisar – redan nämnda Regnier, samt von Trottas hovdam Jutta Lampe i en likartad miniroll, men framför allt Katja Riemann som den unga Lena Fischer gör en storprestation. Tyvärr är dom i dåligt sällskap, bland annat av Maria Schrader som känns helt felplacerad som Hannah. Sedan finns det ett stort problem med hur historien knyts ihop på slutet. Vill inte nämna och förstöra något, men trots de goda viljorna att utforska de historiska vingslagen så blir det snarast en kraschlandning där inget riktigt faller på plats. Det är oftast förtjänstfullt med en film som lämnar publiken med många frågor i skallen, men i Rosenstrasse blir det tyvärr klurigheter som borde ha förtydligats under filmens gång. För jag antar att biopubliken själva inte ska behöva ringa upp Lena Fischer och fråga om ditten och datten.

Läs även artikeln om Margarethe von Trotta här.