Lee Tamahoris regidebut kändes som ett blixtnedslag i tinningen när jag såg den första gången. Tio år senare känns den lika smärtsam. Berättelsen om familjen Heke är en historia om våld, alkoholism, brutalitet och ett kvinnoförtryck som gräver gravar. Mamma Beth (Rena Owen) var en gång ansedd som prinsessa bland sin maoriska släkt. Men emot sin familjs önskemål flydde hon iväg med den tuffe Jake, även kallad Jake the Muss (Temuera Morrison), för att bilda familj och när filmen utspelar sig har hon levt arton år med honom och deras fem barn. Jake härstammar inte från något anrikt maorisläkte, utan från de slavar som britterna förde med sig till ön. Något som vredgar honom dagligen. I äktenskapet emellan Beth och Jake återstår enbart några få stänk av kärlek. Efter Jakes återkommande raseriutbrott är det desto mer blodstänk som pryder hemmets väggar . Beths väninna Mavis sammanfattar den äkta hustruns roll bäst; ”You know the rules – keep your mouth shut and your legs open”.'

Krigarens själ är först och främst en film om brutala familjeförhållanden, men också i vidare mening en skildring av alkoholismens kedjor på sociala umgängen och arvet av en splittrad kulturidentitet. Jake är inför sina vänner en hjälte och inledningsvis en ganska charmig snubbe. Han spelar gitarr och sjunger visor på hemmafester. Men i en tidig nyckelscen, när Jake irriterar sig på en muskelbiff i baren som stör en karaokesjungande dam och ger honom fullkomligt på nöten, planteras ett frö för vad som komma skall. Det omedelbara våldet och Jakes expertis i att utdela det ekar resten av filmen bakom hans jovialiska leende. Och det dröjer inte längre än slutet på samma kvälls hemmafest tills Beth får ta emot samma sorts smällar när hon beter sig uppstudsigt i hans ögon. Även om denna misshandel är till allmän kännedom blir Jake aldrig fördömd av sina vänner. Det kanske möts av tystnad och resignation när han slår sin hustru, men det är aldrig någon som klagar. Dels kanske utav rädsla för vad han kan ställa till med. Men också för att han annars glatt inspirerad av alkohol är en hyvens prick som livar upp allas humör.

Det behöver inte påpekas att Krigarens själ är en viktig eller ständigt aktuell film. Även här på andra sidan jordklotet. Man behöver enbart läsa Brottsförebyggande rådets rapporter för att se att kvinnomisshandel (+1 %), våldtäkter (+3 %), kvinnofridskränkningar (+11 %) och ofredanden (+22 %) ökar för varje år (siffrorna inom parentes visar differensen på anmälda brott mellan år 2003 och 2004). Det som dock känns uppfriskande är sättet Tamahori skildrar upproret mot denna deprimerande statistik. Dels Beths uppgång från förnekelse och vanmakt till en rakryggad konfrontation och dels Jakes sakteliga förfall. Från den scen där han pucklar på biffen i baren till en scen i slutet på en parkeringsplats där hans kraftiga fysik förminskas i en tagning från ovan, har det skett många små förändringar. Såväl i hans hårdnackade egoistiska fasad som i Beths blick som lyckas ignorera hans vansinne.

Men utöver filmens styrka som kamppamflett är det också en estetiskt laddad upplevelse. Tamahori hoppar vid vissa scener över några filmrutor för att snabba på bilderna och ge dem en sorts stressig galenskap. Och med det uttänjda vidvinkelperspektivet lyckas han även ge ghetto-miljöerna en sorts efter-apokalyptisk känsla à la Mad Max-serien. Dessa knep är inte enbart finputsningar, utan ger Krigarens själ en visuell nerv som mycket väl ackompanjerar de ofta svåruthärdliga våldsscenerna. Märkligt nog har Tamahoris senare meritlista bestått av halvdana Die Another Day och I spindelns nät, samt uppföljaren till xXx. Likaså har de suveräna huvudrollsaktörerna Temuera Morrison och Rena Owen fått nöja sig med biroller i Star Wars-serien. Snacka om slöseri av talanger!