Kort möte anses vara en av de största brittiska kärleksfilmerna genom tiderna och hamnar gång på gång på romantiska filmtopplistor. Intrigen är kärnfullt enkel – äkta makan Laura (Celia Johnson) finner en flirt på tågstationen dit hon pendlar varje dag och efter en kopp kaffe utvecklas det hela till något betydligt mer spännande. Romansen mellan henne och gentlemannen doktor Alec Harvey (Trevor Howard) inleds dock med avskedet – ännu mer dystert när man i efterhand fått bevittna vad farvälen ändade. När Laura efteråt återvänder hem till sin familj och sitter i vardagsrummet tillsammans med sin totalt ovetande make, börjar hon i tankarna bikta sig åt honom och då får vi hela romansen återberättad.

David Lean är numera mest känd för sina gigantiska äventyrsepos Bron över floden Kwai, Lawrence av Arabien och Doktor Zjivago. Enstaka sekvenser i dessa filmer återkallar den intimitet som man bjuds på i Kort möte. I övrigt är inget sig likt. Detaljrikedomen i Noel Cowards manus (efter hans egen pjäs Still Life) är märkvärdig i sig – hur Lauras man till exempel ber om hjälp med en korsordslösning och omedvetet sätter fingret på hennes tankar. Men främst är det Leans nyttjande av de knappa miljöerna som spelar störst roll. Tågstationer var säkerligen affektfullt traumatiska för britter, där tusentals avsked under kriget ägt rum och papperskorgarna fyllts med tårdrypta näsdukar. Förutom i en scen som utspelar sig vid ett monument avstår dock filmen från att nämna kriget, men skildringen av den enkla perrongmiljön blir i sig monumental. Ljussättningen framhäver skuggornas kontraster, ångorna från tåget slungas kraftfullt mot väntande passagerare och off screen-ljudet med tågvisslor och passerande muller är konsekvent skärande i karaktärernas medvetande.

Romansen mellan Laura och Alec är utöver den känsliga otrohetsfaktorn (som orsakade förbud i Irland eftersom Celias karaktär porträtterades så sympatiskt) ganska konventionell. Eller rättare sagt känns den som en mall för hur man låter två filmkaraktärer förälska sig på snyggast vis. Eftersom man vet från början att allt kommer gå åt fanders, ligger spänningen istället i hur hemligheterna kunnat bibehållas och hur romansen kommit till stånd så fort. Cowards manus är väldigt rakt på sak, och till filmens nackdel ganska ålderdomligt levererat av Johnson och Howard, men slår en ändå med häpnad när man minst anar det. Som när Laura innan förälskelsen tagit vid berättar för sin make om sin nya bekantskap – ”I went with a strange man to the movies today” – och maken svarar blasé ”Good for you”. När hon sedan tvingas ljuga om det hela tar filmen en ny vändning och ökar i spänning, men förlorar sig aldrig i övertydligheter. Såvida man kan bortse från en mängd filmklyschor, som denna film likt Casablanca egentligen är upphov till, så är David Leans film drömskt behaglig och perfekt för en kulen höstkväll.

Fotnot: Den uppmärksamme kan höra att Sergej Rachmaninoffs pianomusik som används i filmen senare snoddes av Eric Carmen till hans hitballad ”All by myself” – som Celine Dion i sin tur tjänade stålar på att sjunga.