I det underjordiska mörkret som är Budapests tunnelbana rör sig hallickar, huliganer, japanska fejkturister och en mörkhuvad bödel som puttar resenärer framför spåren. I denna värld arbetar biljettkontrollanten Bulcsú med sina fyra kollegor Muki, Lecsó, Tibi och professorn. Deras arbete betraktas av allmänheten som det ultimata skräpjobbet. Dagligen får de ta skit och ibland även knytnävar i tjänstens namn. Men de trotsar misären med insikten att de åtminstone har varandras gemytliga sällskap varje dag.

Till skillnad från resten av gänget lever dock Bulcsú helt och hållet i tunnelbanan. Han somnar på en ny perrong varje kväll och vaknar till ljudet av första tåget. Solljuset minns han knappt. Allt som betyder något är att dra på den röda armbindeln och än en dag förhandla med hatiska resenärer. Men det är inte de som är värst. Ryktet om en resenärmördare sprider sig och dessutom har gänget den beryktade ligisten Bootsie att ta hand om. Skulle det inte vara för ankomsten av en gullig nallebjörn vid namn Szofi som vägrar att betala för sig, hade arbetets tjusning också gått förlorad för den uppgivne Bulcsú.

Rentons "We’re the lowest of the low!"-citat från Trainspotting ringer mer än en gång i bakhuvudet när man ser Kontroll. Huvudpersonerna är mer eller mindre losers och idioter, men med en arbetsstolthet och positiv anda som lyser upp deras ansträngda tillvaro. Nimród Antals tragikomiska skildring av dessa outsiders blir genomgående varm och mycket underhållande. Mitt i burleskheten och komiken, uppstår även en intressant karaktärsstudie av den förlorade sonen – Bulcsú som döljer sina sorger bakom ett ansträngt leende, men ändå upptäcker livsglädje i underjorden. Han går till oraklet Béla, en tunnelbanechaufför som pyntat sin förarhytt likt en sakristia, och undrar hur man åter kan ta sig upp till dagsljuset när exilen är självförvållad. Oraklet drar en rolig historia och Bulcsú gläds för första gången på länge. Kanske kan kontakten med andra vara svaret på hans sökande efter ljus.

Nimród Antal gör i Kontroll en vågad blandning av Forman-aktiga människoporträtt med en lågmäld thrillerintrig. Trots att den senare inledningsvis känns påklistrad, så fungerar den som ett enande kitt i skildringen av människor som ständigt lever på gränsen till avgrunden. Om det rör sig om att hoppa själv eller bli puttad är frågan. Antal skapar dessutom ett energiskt bildspråk i de närmast gotiska miljöerna och gör Kontroll till den coolaste idiotfilmen i år.