Bästa polarna och grannarna Lotta (Ulrika Hansson) och Pernilla (Daniela Svensson) jobbar bägge på Skandinaviska Försäkringar. En dag drabbar olyckan Lotta dubbelt: hennes kille henne med hennes stora, läckande säng och avbetalningarna. Och på jobbet får hennes chef spel och dör när hon har medarbetarsamtal med Lotta. In kommer i stället de nya planeringscheferna och effektivitetskonsulterna Bill (Thommy Berggren) och Erik (Sven Ahlström).

Nu vankas det nya tider på det olönsamma kontoret. Rationaliseringar är att vänta, och företaget byter namn till When (giftig replik på det verkliga försäkringsbolaget If). Kepsar delas ut till personalen, en personalenkät delas ut för alla att fylla i, och omplaceringar vidtar. Alla är rädda att hamna på det nya ”call-centret”, ett finare ord för telefonväxeln. Till Ulrikas förvåning och glädje blir hon inte degraderad dit, utan befordras i stället till skadereglerare.

Tyvärr får hon de svåra fallen, som det med mannen som lät sin polare såga av sin ena hand för att tjäna en slant på försäkringspengarna. Och som den hemlösa familjen som glömt betala premien i tid, vilket straffar sig nu, när deras son bränt ner villan vid lek med tändstickor. Rent allmänt sprider otrivseln ut sig på kontoret, under det att alla gamla förmåner spolas eller försämras. Som exempel kan nämnas att maten i personalmatsalen försämras så att ingen vill äta där längre och kocken skäms i sitt kök. Inskränkningar i företagshälsovården och eliminerad personalpool är två andra försämringar. Till och med dricksfontänerna stängs av, och personalen hänvisas till en tillbringare med vatten som de får hämta på dass.

Låter kanske inte så spännande, men filmen är en tämligen lyckad drift med 90-talets stora förbannelser på svenska företag, nämligen omorganiseringar (till ”platta organisationer”, förstås), konsulthysterin och downsizingen. Den absurda humorn påminner ibland om Louis De Funés i de klassiska, stumma komedier han gjorde under några årtionden, och det är manusförfattarinnan Sofia Fredén som är den stora stjärnan här. Hon har tidigare mest skrivit pjäser, samt sex avsnitt av Skilda världar, vilket knappast kan räknas som en merit, men här har hon verkligen lyckats med sin moderna satir om livets vedermödor på en svensk arbetsplats av idag.

Tomas Alfredson, son till legendaren Hasse och givetvis bror till Daniel (inte hockeyspelaren, som heter Alfredsson…), tidigare mest känd för Bert – den siste oskulden (1995) och TV-filmen Torsk på Tallinn (1999), har också lyckats med sitt regiarbete, och visar på många finurliga bildlösningar i vad som annars lätt kunde blivit ett uppstyltat TV-drama. Ulrika Hansson i huvudrollen imponerar också, medan veteranen Thommy Berggren, som här gör sin första långfilm för bio på fem år (Glasblåsarns barn var hans förra), gör det han brukar göra, det vill säga en lätt disträ och verklighetsfrånvänd ”figur”, snarare än en ”roll”. Mindre kända skådespelare i småroller är också uppfriskande duktiga och personliga.

Tänk dig att Roy Anderssons Sånger för andra våningen skulle göras i en nyversion av Varan-teatern, så har du en fingervisning om vad denna film går ut på. En stark trea.