När Det femte elementet kom, påstod sig Luc Besson ha börjat fundera på den historien redan som 16-åring (han kan dock inte ha varit äldre än 12) och resultatet blev som det blev: en visuellt fulländad, men historiemässigt lövtunn film. Kocken är lite av samma skrot och korn, men på en mindre fantasifull nivå - en av Mats Arehn självupplevd historia som han i 20 års tid har arbetat till ett manus tillsammans med Rolf Börjlind. Filmens teaser och dess trailer avslöjar inte mer än premissen: en excentrisk kock som hunsar runt med sin andrekock och lärlingen. Jag måste erkänna att det lilla man fick se gav mersmak, men när man väl suttit sig genom filmens 111 minuter, så var det bara att inse att det dessvärre inte fanns mer stoff att uppleva.

Martin och hans bästa vän Sundsvall kliver ombord på ett fartyg med Sydafrika som destination. Planen är att arbeta i köket under denna färd och för de intjänade pengarna köpa sig en bil och resa runt i Europa. På skeppet flockas det udda personligheter och den mest galne av dem alla är kocken Peter Stein; en man med ett hetsigt temperament och en utpräglad fåfänga. Beryktad, fruktad och med en stor hemlighet. Det är i dennes byssa som Martin och Sundsvall ska utföra sina uppgifter, vilket visar sig vara mer krävande på alla sätt och vis än vad de båda vännerna trott.
 
Det finns flertalet filmer med en tunn historia som ändå funkar tack vare kombinationen av stämning, karaktärer, repliker och situationer. Garden State, The Royal Tenenbaums och Leva livet är bara ett fåtal exempel, men Kocken når på långa vägar inte fram. Kjell Bergqvist är i vanlig ordning klockren i titelrollen, men utöver de snygga bilderna - det är inte fråga om bildberättande, men kompetent ljussatt är det i alla fall - så finns det inte mycket mer att hurra över. Dels faller det på att Henrik Lundström inte kan bära en huvudroll på sina axlar. Visst, det värsta överspelet från Ondskan är betydligt mer dämpat här, men han saknar dessvärre pondusen och karisman som skulle behövas för att sno lite strålkastarljus från Bergqvist.
 
Sorgligt nog verkar Arehn och Börjlind ha trott att det räcker med att skapa en minnesvärd karaktär och låta denne gestaltas av en suverän skådespelare och därför råkat slarva med allt annat. Att filmen utspelar sig under 60-talet märks i scenografin, men inte det minsta i dialogen - uttrycken känns genomgående alltför nutida. Relationsutvecklingarna känns krystat konstruerade och halvdant gestaltade, vilket medför att man är tvungen att ta till det hemska greppet med en förklarande voice over. När det för en gångs skull dyker upp en svensk film som på förhand verkar värd en ögonbrynshöjning, känns det trist att med facit i hand inse att så inte var fallet.