Detta känns verkligen Woody Allen. Det är New York, judar, jazz och intellektuella av den mer pretentiösa sorten som gäller. Den ena huvudpersonen, titelns Jessica Stein, visar sig också vara en tydlig kvinnlig motsvarighet till de neurotiker Allen själv brukar spela.

Hon är en 28-årig korrekturläsare som hetsas av sin mor att finna en man att bilda familj tillsammans med, men som istället på ett infall besvarar en kontaktannons under ”Kvinna söker kvinna”. Något hon gör mest för att den innehåller en del av en dikt av hennes favoritpoet Rilke. I vilket fall träffar hon på så sätt Helen, som också är nybörjare på den lesbiska kärlekens område, och de två inleder ett mycket trevande förhållande. Extremt trevande faktiskt. Vilket beror helt och hållet på Jessica. För medan Helen nog kunde tänka sig att hoppa i säng direkt vill hon ta det hela i så små etapper som möjligt. Hon är ju inte säker på att detta verkligen är något för henne.

Och visst är det ett ganska intressant ämne filmen tar upp, och visst är den på det stora hela mycket välgjord, men ändå lämnar den mig nästan helt kall. Jag vet inte själv riktigt varför. Kanske beror det på att inspirationen från Woody Allen är lite övertydlig? Kanske beror det på att det finns en för klar skiljelinje mellan Jessica och Helen, på så sätt att den förra står för humorn och den senare för dramatiken? Kanske är jag helt enkelt av fel kön för att kunna uppskatta filmen som den förtjänar att uppskattas?

Nåja, direkt tråkigt hade jag väl inte framför filmen. Miljöerna är ju trevliga, en del skämt funkar bättre än andra och bögparet Helen brukar umgås med hade gärna fått vara med i fler scener.


Tack till SF för recensionsexemplaret!