Efter 10 års tystnad dyker en slocknad stjärna nu upp på nytt och lyser klarare än någonsin - Kiss kiss, bang bang är sannerligen en efterlängtad comeback. Robert Downey Jr. spelar här Harry, en smågangster vars liv är i konstant slumpmässig förändring. När han är på flykt från polisen råkar han springa in i en castingsession och hux flux befinner sig Harry i Los Angeles för en provspelning. I Hollywood träffar han Perry, en ex-detektiv som nu arbetar som konsult på filmproduktioner, springer på sin barndomskärlek Harmony som han inte sett röken av sedan tonåren och finner sig plötsligt mitt i en mordutredning. Man har sneglat en och annan gång på Raymond Chandlers hårdkokta deckare och använder sig av väntade grepp som voice over och karaktärsarketyper som är ett måste i noir-genren, men använder dessa på ett oväntat självmedvetet vis. Historien slingrar sig fram sufflerad med en klockrent ironisk voice over som gärna snurrar in sig på till synes irrelevanta stickspår. De avdankade och här pånyttfödda Robert Downey Jr. och Val Kilmer är perfekta i sina roller som det konstant gnabbande radarparet, och Michelle Monaghan gör ett mångfacetterat porträtt av vad som lika gärna skulle kunnat bli en platt karaktär - räkna med att se mer av henne i framtiden.

Kiss kiss, bang bang är en suverän comeback för gnabbandets virtuos, one linernas mästare, Shane Black, manusförfattaren som slog igenom för snart två decennier sedan när han var i knappa 20-årsåldern med Dödligt vapen och som skulle slå rekord i gage för manusförfattare med den obefogat underskattade Long kiss goodnight innan han drog sig tillbaka i nästan tio år (misunnsamhet från omgivningen var uppenbarligen orsaken). Nu dyker han plötsligt upp igen samt debuterar som regissör och levererar en vitamininjektion i biorepertoaren. Visserligen får man förmodligen mest ut av Kiss kiss, bang bang om man känner till den författande regissörens historik och hans tidigare verk - detta är vid sidan av Adaptation. den film där manusförfattaren mest tydligt får visa upp sig själv - men det är så fasansfullt läckert lättsamt berättat att man inte kan lämna biosalongen utan att ha mungiporna fastnaglade vid öronen.

Kiss kiss, bang bang skulle i fel händer kunnat tippa över till att bli en parodisk, rörig och smaklös soppa, men är i stället en intelligent, välspelad och elegant regisserad hommage. Om man inte kan få nog av snåriga intriger, rappa repliker, cynism och gärna skrattar åt att Drew Barrymore, Vin Diesel, Peter Jackson och indirekt hela Hollywood får sig en känga så är detta en gudagåva. Och jag har fortfarande leendet på läpparna kvar.