Kan det månne vara rida-på-vågen-dags för Atlantic när de nu ett par veckor innan biopremiären av Peter Jacksons senaste epos lanserar originalversionen? Man får väl tolka det som man vill – men att Merian C. Coopers och Ernest B. Shoedsacks monsteräventyr från tidiga 30-talet finner ny publik kan aldrig vara fel. Antagligen har de flesta människor, även de som inte är filmintresserade, ett vagt minne av en apa på toppen av Empire State Building eller rasande ur en gigantisk dörr. Denna film är nämligen fullspäckad med dylikt affischpassande sekvenser. Men den är mer än så.

För det första är King Kong en slags anfader till alla de spektakulära bombastiska, stundtals överreklamerade, Hollywood-äventyr vi har serverats genom åren – allt från Aliens till Jurassic Park till Skyskrapan brinner till Day after tomorrow till Titanic och så vidare, och så vidare. Det handlar om specialeffekter och det roande i att förskräcka och hetsa upp publiken. King Kong från 1933 lanserades som världens åttonde underverk och gör med Willis O’Briens mångfaldiga effektarbete fog för namnet. Stop motion-animation blandas med reguljärt inspelade sekvenser i samma bild och utöver den kungliga apan figurerar det även dinosaurier, sjömonster och gigantiska ormar (även jättespindlar fanns med i det ursprungliga originalet, men efter en testvisning – där publiken lämnade biografen för att spindlarnas måltid bestående av sjömän blev för obehaglig – klipptes dessa bort).

För det andra är King Kong en stilfull lektion i hur man bygger upp spänning i en film – specifikt inom actiongenren. Första halvtimmen följer den skrupelfrie filmregissören Carl Denhams (Robert Armstrong) ambitioner att fara till en okänd ö i Indiska oceanen – en ö som inte ens existerar på kartan men som upptäckts av någon norrman. Där har han i avsikt att filma det monster som sägs existera på ön och håller infödingarna i schack. Med på fartyget är bland annat den fagra Ann Darrow (Fay Wray, den ursprungliga ”scream queen”) som ska vara skönheten som lockar odjuret, vilket onekligen kommer infrias, samt sjömannen Jack Driscoll (Bruce Cabot) som varit på havet så länge att han knappt minns hur man säger hej till en dam. När skeppet närmar sig ön omges den av en tjock dimma. Väl på plats i byn på ön, tornar en hög mur upp sig som sägs skydda från monstret på andra sidan. Spänningen är rent ut sagt olidlig.

När man en stund senare får Kong presenterad byter filmen skepnad. Han är, och var redan på 30-talet, en ganska ohygglig best – såväl utseende- som effektmässigt. Hans ansikte gestikulerar hackigt och hans päls rör sig mystiskt (av de händer som däri ställer om hans muskelrörelser). Men han är redan från början ett odjur som visar känslor – där Ann står på sin offertron fastbunden och skrikande ser han just en förtrollande skönhet. Medan resten av filmen går ut på människornas missförstånd i att försöka rädda Ann från honom, är hans enda mål att skydda henne från farorna omkring. Och från denna stund är King Kong en helgjuten actionfilm. Det finns helt enkelt inte en död sekund därefter.

Självfallet går det att fälla en mängd invändningar, även om man skippar det uppenbara som att den har åldrats effektmässigt. Självklart har den åldrats, till och med nyinspelningen från 1976 är redan gammeldags vad det gäller effekter. Men jämsides samtidens trickfilmningstekniker är den fullkomligt sensationell. Därefter kan man sucka en aning åt hur såväl kvinnor som infödingar skildras, samt häpnas över den tid då mänsklig ärelystenhet – förkroppsligad av herr Denham – faktiskt framställdes som en sympatisk förebild. Man kan även kritisera rent logiska glapp, som hur det kommer sig att infödingarna ens kunde överleva på en ö med flygande rovdjur, eller hur Denham och hans sjömän får ombord Kong på båten, eller varför det ens kom sig att infödingarna byggde en dörr i muren. Men när det gäller en klassiker som King Kong känns det oväsentligt. Detta är nämligen en film som spritter av experimentlusta och massor av fantastiska idéer. Den håller dessutom att se om många, många gånger, även om man måste undvika den ”unika” färglagda versionen – den stinker gorillabajs!