King Arthur är namnet på den film som behandlar Arthur och hans ädla riddares öden och äventyr. Många kanske minns Disneys tolkning Svärdet i stenen, och även om jag inte sett den tecknade versionen kan jag nästan försäkra er om att den här filmen inte är en remake. Visst, vi har Jerry Bruckheimer som producent och vi har Keira Knightley i en viktig roll som Guinevere. Bara detta får en att tänka på Disneys senaste spelfilmssuccé Pirates the Carribean. Mycket riktigt är det även Buena Vista som har hand om distributionen av den här filmen. Men det är som om Disney känt för att göra vuxenversionen av historien, helt enkelt. Man har satt historien i sitt rätta tidsperspektiv och försökt göra sig av med de romantiska skildringarna av riddarna till förmån för någon sorts realism. Hur realistisk nu en svärdsfilm som har PG-13-status i USA och som saknar blod, kan vara.

Actionfilmsnörden fick mycket av sin välbehövliga sommarkvot uppfylld när Spider-Man 2 nyligen gick upp. Dessutom hade vi den halvt lyckade Troja, med en starkt lysande Eric Bana och en skinande (av "brun utan sol"-olja) Brad Pitt i huvudrollerna för några månader sedan. King Arthur ger mig mycket av den känslan jag fick när jag såg Troja. Det är underhållande och välpolerat, men det känns ändå som om filmskaparna låtit hjärnan ta semester och släppt fram barnasinnet så mycket som möjligt. Det känns nämligen som om det här är en film som trettonåringar skulle uppskatta mest. Actionscenerna är välgjorda, men när redan Sagan om konungens återkomst kändes urvattnad kan man knappast förlita sig på masscener med svärd och pilbågar.

 

Annars måste jag erkänna jag är positivt överraskad av den här filmen. Jag hade inte speciellt höga förväntningar när jag gick in i salongen (med rödblossande kinder efter att ha försökt dunka mig in på Rigoletto – när jag sedan kom på att pressvisningen var på Royal två hundra meter bort), och jag fick en rätt underhållande stund ändå. Clive Owen känns välplacerad i titelrollen, och Gruffudd funkar som Lancelot. Knightley är som alltid snygg och gör inte direkt bort sig. Stellan Skarsgård har en viktig roll som huvudskurken i filmen. Han spelar saxarnas hänsynslösa ledare, och gör nästan parodi på övertydlig skurk-konceptet, men rolig är han ändå. Vad ännu roligare är: Danmarks starkt lysande stjärna Mads Mikkelsen gör rollen som Tristan, och hans engelska med amerikansk touch (likt Stellans) är oklanderlig. I alla fall stör man sig inte på den, och för att vara nordbo är det ett mycket gott betyg. Finkänsligt skådespeleri som man återfinner i Dogma-produktioner kan man dock inte anklaga honom för att prestera här.

Något jag däremot stör mig på och som är ett stort avbräck i filmen är den värdelösa musiken av Hans Zimmer. Zimmer, som väl får räknas som filmmusikens pop-producent, har bland annat skrivit musiken till The Rock som är bland de populäraste idag. Har man sett ett avsnitt för mycket av Expedition: Robinson eller någon annan, halvtafflig dokusåpaproduktion av Strix kan jag garantera att du känner igen musiken här. Zimmer går på autopilot och presterar nån pompös Hollywood-skit som låter mest som allting annat. Effektivt är det kanske, men inte är det bra. Bara i ett fåtal scener när det finns tid för eftertanke kan man skönja lite känsla bakom musiken. Ett stråksolo här och där gör susen, men det är för lite av sådant. Med bättre musik kanske King Arthur hade varit en riktigt bra film, till och med. Vem vet?

Den mest underhållande händelsen i hela filmen är dock eftertexterna, där allas vår egen Stellans namn dyker upp. Någon stackare hittade tydligen inte å-tangenten, eller var för blåst för att se skillnaden, och gav Stellan det nya namnet Skarsgärd. Trots att han spelar en kuf och en rätt ordinär bad guy, förtjänade han helt klart bättre än att så här decimeras. King Arthur rekommenderar jag ändå till alla som inte har något bättre för sig och som är sugna på lite hjärndött äventyr någon mulen dag framöver.