Om ettan gick i den japanska masslaktens tecken är tvåan lite mer nedtonat kungfuig. Men filmerna är ändå en helhet att betrakta tillsammans, som Quentin Tarantinos kärleksförklaring till allt vad koreograferad kamp heter. Hans amerikanisering av de asiatiska stridskonsterna är klädd i funk och skräddarsydda jeans.

I Marlowe (1969) sparkade Bruce Lee tjutande sönder inredningen på privatdeckarens kontor och jänkarna som tidigare bara hade erfarenhet av rallarsvingar fattade ingenting. Sedan dess har Hollywood alltmer plockat in asiatisk kampsport som exotiskt inslag i framförallt actionfilmer. När hela filmer har ägnats åt det asiatiska påpucklandets ädla konst har det ofta varit fråga om kaukasisk förortsungdom som har gjort det till en del av den amerikanska drömmen, till exempel i klassiker som No retreat, no surrender eller Karate Kid.

Annorlunda är det i Kill Bill-filmerna som kommer nästan tjugo år senare, i en tid där putsade versioner av de klassiska Hong Kong-rullarna populariseras och tar steget från videohyllan till biopalatsen genom Crouching Tiger, Hidden Dragon och Hero. Och Quentin Tarantio är en regissör som har sett det mesta av svärds- och sparkbalett från Japan och Hong Kong. I hans amerikanisering av precisionsvåldet tas traditionerna därför på allvar, och nydaningen handlar om att putsa till ytan. Kryddorna heter orgel, blåsinstrument, tajta byxor och en väldig kärlek till detaljer.

Filmens persongalleri är lättöverskådligt litet. Var och en tycks ha gått och grunnat i fyra år på sina repliker. Läs inte den svenska textningen. Lyssna på vartenda del av ordvrängningen i stället. Tarantino är skicklig på att skapa miljöer, ljudbilder och skriva dräpande repliker. Men den skickligheten blir också lite av filmens (filmernas) problem. Helheten går förlorad mellan de enskilda guldkornen. Nerven finns inte där hela vägen genom The Brides hämndresa. Vi får förresten reda på vad hon heter här i volym 2, liksom vi får se hur hon en gång i tiden genomgått stentuff träning hos världens mäktigaste kungfu-gubbe komplett med meterlångt vitt skägg och allt. För visst behöver ett äkta slagsmålsepos en träningssekvens med tillbörlig vördnad inför den hårde mästaren.

Hon har tre personer kvar att döda, bruden som legat i koma i fyra år. Och låt oss säga så här: hon låter sig inte stoppas av att begravas levande i en kista några meter under marken. Nix. På sitt bröllop blev hon skjuten i skallen av en Bill som inte kunde tåla att hon ville gå sin egen väg. På sjukhuset i koma blev hon våldtagen av truckers och sjuksköterskor. Ute på sitt hämnduppdrag blir hon ringaktande kallad blondin. Hon är överallt utsatt för manligt våld från män som försöker manifestera en maktposition, genom feg skottlossning eller nedsättande sexistiska tilltal. Enda anledningen till att The Bride tar sådan smälek är för att hon vet att hon snart kommer att sticka något vasst genom mannens inälvor.

Männens våld är i Kill Bill-filmerna ett bevis på svaghet, medan det kvinnliga våldet i stället är ett bitskt rytande tillbaks, ett bevis på styrka. De enda värdiga motståndarna till Thurmans hämnerska är kvinnor. Men just i volym 2 gör Tarantino också en distinktion mellan kvinna och moder. När graviditetstestet i en tillbakablick visar positivt bestämmer sig vår hjältinna för att sluta döda. Det blir en lite märklig kontrast till det föregående att visa att dödande bara kan ingå i ett manligt tänkande där barn inte finns med i bilden.

I övrigt skvätter blodet betydligt mindre i del två, och därmed är de komiska effekterna inte lika dominerande. Formexperimenten tar ett steg tillbax - ingen tecknad sekvens som i del ett till exempel - för att ge tyngd åt allvaret i den täta uppgörelsen med självaste Bill.