Kill Bill, eller The fourth film by Quentin Tarantino, eller The Night the Tokyo Prosthetic Dept. Called for Back-up. En slutsats blir uppenbar - Quentin är mer speedat förtjust i sitt filmmedium än han någonsin varit. Något extramaterial på den framtida DVD-utgåvan behövs inte för att ana hans dansande och dreglande av förtjusning bakom kameran.

En allvarligt sårad kvinna i brudklänning ligger på ett trägolv och tittar upp i en pistolmynning. Den mörka Johnny Cash-rökiga rösten hos den man som håller pistolen säger att hon må finna honom sadistisk och att han kanske var det när han tog kål på hela hennes bröllopssällskap, men att hon nu ser honom i hans mest masochistiska stund. Just som hon påpekar till denne Bill att barnet i hennes mage är hans, kramar han avtryckaren och skjuter henne i huvudet. Till tonerna av Nancy Sinatras "Bang bang (he shot me down)" börjar Kill Bill och just som man trodde Shaw Brothers-genren var som mest åderlåten, låter Tarantino blodet spruta åt alla håll.

Efter fyra års koma, förlusten av hela hennes familj samt ofödda barn och det sexuella utnyttjandet från sjuksköterskan Buck (who’s here to fuck) och en av hans torskar, vaknar The Bride upp. Förlamad i benen efter sin långa sömn, tar hon ändå kål på sina objudna gäster med gylfarna öppna, snor ett par bilnycklar och får tag i den kanske ballaste superhjältebilen nånsin – the Pussy Mobile. Medan hon försöker få igång rörelse i stortårna, minns hon tillbaks på sin tid i Deadly Viper Assasination Squad. På sina forna kollegor, av vilka hennes sista minne var hur de först misshandlade henne och sedan såg på när hon mottog en kula i skallen. Först på hennes dödslista är kinesiska O-Ren Ishii, Cottonmouth även kallad (Lucy Liu). Efter en kort biografi i stilfull anime om hur denna dotter till en yakuza-avrättad familj tog sin hämnd och senare byggde upp sitt egna gangsterimperium, samt efter att stortån kommit igång, går färden till Tokyo.

Tarantino gör avkall på det mer sävliga tempo som han fulländade i Jackie Brown. Och i vissa stunder känns Kill Bill som den saknar Tarantinos typiska karakteristik - det lugna tempot med långa transportsträckor där rollfigurerna får spela bara på coolheten. Där våldet är till för både underhållnings skull och som en nagel i ögat. När Marvin fick huvudet sönderskjutet i Pulp Fiction, ordnades det TV-debatter om varför den unga publiken skrattade. Och själv har jag ofta haft svårt att ta till mig det humoristiska även om jag förstår skämtet. Men denna balansgång som Tarantino ständigt utövar är i Kill Bill som allra mest utflippad. När kroppsdelarna börjar flyga härs och tvärs, är det ofta som jag känner mig både illamående och skrattsalig på samma gång. En ganska unik och eskapistisk känsla som erinrar om tjusningen vid första åsynen av Braindead. Men samtidigt blir jag fullständigt medveten om att Kill Bill borde behålla den 18-årsgräns den nyinstiftade bakisbiovisningen anlade. I linje med det obönhörligt frenetiska tempot, är Tarantinos senaste film en av de våldsammaste filmerna som gått upp på svensk bio. Även om det är med glimten i ögat, är det stundtals i alltför grov excess.

Vad som dock påvisar Tarantinos egenart vid sidan av våldet är snarast hans okuvliga energi. Kill Bill är en cocktail av filmreferenser (till bl a Leone/Morricone, nämnda Shaw Brothers, De Palma, såpoperor och Tarantino själv), lemkaparbaletter, samba och scenografisk vildsinthet. Ibland blir det så påfallande dåraktigt vågat att man bara vill ställa sig upp och applådera. När det klimaktiska finalkapitlets battle royale påbörjas, står Uma Thurman där i sin gula Bruce Lee-outfit och Tarantino smäller på en spansk cover på Animals Don’t let me be misunderstood som ackompanjemang. Det är storslaget, färgstarkt, magstarkt och det svänger utav bara helsike. Kanske kommer min förtjusning att grumlas vid ankomsten av volym 2, men än så länge är Tarantino åter herre av holmgångar.