Hayao Miyazaki (f. 1941) fick, till mångas (men inte allas) förvåning, en Oscar för bästa animerade film för sin Spirited away för ett halvår sen. Nu är väl inte konkurrensen direkt mördande, men alla som hade tippat amerikanskt, det vill säga antingen Spirit – hästen från vildmarken eller Shrek bet sig i tummen. Men hur bra dessa ändå är, är Spirited away ändå strået vassare. Och hans Kikis Expressbud från 1989 är inte sämre den. Kanske att den tilltalar en något yngre publik, men det betyder inte att det är en ren barnfilm eller att vuxna inte skulle få så mycket ut av denna. För Kikis expressbud är en varm och humanistisk film med en riktigt bra historia, älskvärda karaktärer, superb animation och faktiskt en alldeles perfekt dubbning till engelska.

Kiki är en tjej som bor på landet med sina föräldrar och svarta katt, Jiji. Hon är en i raden av häxor i familjen, och som alla före henne är det nu dags att bryta upp och åka in till stan och klara sig själv ett år, innan hon så kan återvända som fullfjädrad häxa. Kan tyckas som en märklig barnuppfostran, men köper man det har man 103 minuter av ren njutning framför sig hemma i favoritfåtöljen, och det helt utan de sliskiga sångnummer som amerikansk animation så ofta tvingar på oss älskare av god, animerad film. Kiki väljer själv en stad på måfå där hon planerar att tillbringa det kommande året, och det råkar bli en stad, Koriko, med väldigt europeiska, ja rent av svenska, drag. Då ska man veta att, som brukligt är i Miyazakis filmer, karaktärerna inte är japaner eller ens asiater, utan liknar västeuropéer - dock med den mimik och plastik som är så typisk för japansk animation i både serievärlden (manga) och inom animerad film (animé). Men som sagt, det där med svenska drag slås man av tidigt, och nog är det väl stadshuset Tre Kronor som innehar en central position i stan, precis som i Stockholm? Sen går det visst stora passagerarfärjor från stan också, och man vet plötsligt inte om man befinner sig i Stockholm eller Helsingborg. När ringmuren senare dyker upp befinner man sig plötsligt i Visby, så när Kiki så flyger fram på sin kvast, givetvis med sin katt på skaftet, och passerar en skylt med texten Gustaf Krantz Herrmode, ja då vet man inte riktigt vad man ska tro. Forskning ger dock vid lag att Miyazaki och hans team faktiskt ville skildra en stad med Medelhavet på ena sidan och Nordsjön på den andra, och att staden skulle vara en stad som aldrig drabbats av världskrigen. Så vad passade bättre än att åka till just Visby och Stockholm för att inspireras? Stan har även inslag från Paris, Lissabon, Neapel och San Francisco, men det är de svenska skyltarna som dominerar: E. Pirinentöns heter en gata (är Miyazaki månne bekant med Jocke Pirinen?), Lurhandlar’n kallas en butik, Ryska Sanden är en annan, och mitt i alltihop den rödgula, skånska flaggan. Fast bageriet där Kiki startar sin servicefirma heter Gütiokipänjä, vad det nu betyder.

Tidsepoken i Kikis Expressbud är oklar, för medan bilarna är från 1940- eller 50-talen, dyker anakronismer som en mikrovågsugn och reklamskyltar för Boss upp. Kiki tas inte emot med öppna famnen, utan får det mottagande utbölingar brukar få i Japan, det vill säga hon ignoreras. Och polisen hade ett och annat att säga om hennes flygövningar, som slutade i allmän kalabalik inne i city. Dock hittar hon en fristad i nämnda bageri, och hon tjänar sitt eget levebröd via sin budfirma, Kikis Expressbud, där hon levererar bageriets varor via kvast. Nån större konflikt bjuder sen inte filmen på, och det väl egentligen den enda större brist den kan sägas ha, liksom att Miyazaki har svårt med ansikten – alla ser likadana ut. Filmen är mera en sedelärande berättelse för unga tjejer på väg in i tonåren, och det är nåt som är gemensamt med flertalet av hans filmer. Det ligger nära till hands att tro att han har eller har haft en dotter i den åldern själv, och jodå - han har två döttrar. Kiki har flera kvinnliga rollfigurer att luta sig mot, och det är från dessa hon erhåller sin livsvisdom och allmän, humanistisk insikt.

Bland de dubbande artisterna i den amerikanska versionen (som, i likhet med alla hans filmer, faktiskt köpts för distribution av inga mindre än Disney) av Kikis Expressbud märks en ung Kirsten Dunst som Kiki, Janeane Garofalo och Phil Hartman i en av sina allra sista röstroller, då han mördades av sin fru strax efteråt. Han är ju känd som röstekvilibrist från till exempel Simpsons, men här är han mycket konventionell som katten Jiji. Filmen tillägnas honom i den amerikanska versionen. Som väl är har den ursprungliga, töntiga japanska schlagerpopen med änglakörer och allt bytts ut, och för musiken står här i stället bland andra Paul Chihara.