Varje tonårsgeneration har haft sina filmer och så har det varit sedan 50-talet och James Deans Ung rebell. Sedan 60-talet har ingredienserna oftast innehållit mixen av sex, droger, kärlek, musik, inre smärta och våld. Kidulthood – Streets of London är inget undantag från regelboken. Turen har helt enkelt bara kommit till 2000-talets ungdom och alla de sedvanliga ingredienserna har dukats upp. Den enda skillnaden från föregångarfilmerna är egentligen att soundtracket till den här rullen främst består av hiphop, då den tidigare varit baserad på rock n roll, pop, punk, disco och vad som nu varit den huvudsakliga tonårsmusiken för sin era.

Kidulthood utspelar sig främst i Londonförorten Notting Hill där mänsklig kyla och en osynlig vuxenvärld dominerar bland invandrarungdomen, och vi får först möta killarna och tjejerna i deras skolmiljö där djungelns lagar råder.

I plugget bland de övriga går en tjej som mobbas våldsamt av såväl ett tjejgäng som den hotfulle och otrevlige Sam (spelad av Noel Clarke, som också skrivit manuset med sin egen uppväxttid som grund). Flickan står inte längre ut med misshandeln och mobbingen, så en eftermiddag, efter att hon spöats ordentligt i klassrummet, åker hon hem och hänger sig på rummet.

Kvällen efter självmordet ska en stor fest hållas, men redan på morgonen ringer skolledningen upp eleverna och ger samtliga ledigt till den avlidna flickans minne. Femtonårige Trife och hans kompisar ägnar dagen åt att driva omkring på stan tills de får för sig att gå hem till Sam för att ta tillbaka den mobiltelefon denne stulit av dem. Sam kommer dock hem medan killarna är i hans rum och det blir slagsmål, vilket Sam förlorar. Därefter ger han sig ut för att hämnas.

Trife (utmärkt spelad av Aml Ameen) tyngs av problem. Han har gjort sin före detta flickvän gravid, men tror att hon har varit otrogen och tar således avstånd ifrån henne, trots att han innerst inne älskar henne. Han har den hämndlystne Sam efter sig som vill slå in skallen på honom och han har dessutom involverat sig alldeles för djupt med sin kriminelle farbror (John Cornell), som i en mycket otäck scen tvingar Trife att skära upp ansiktet på en fastbunden kille med rakblad, efter att han fått Trife att röka heroin.

Medan Trife har nog med sina problem hänger hans flickvän Alisa (mycket väl spelad av Red Madrell) omkring med sin egocentriska kompis som suger av och har sex med mer än dubbelt så gamla knarkare och andra äckliga typer för att få gratis droger och pengar till kläder. Alisa kräks, funderar på abort och mår allmänt dåligt, samtidigt som hon är den enda som är modig nog att konfrontera det tjejgäng som drivit skolkamraten till självmord.

Flickans död har påverkat samtliga karaktärer på olika sätt och hennes självmord hänger som ett mörkt moln över filmens handling, utan att bli övertydligt eller sliskigt sentimentalt.

Jag gillar Kidhulthood, bortsett ifrån det faktum att ingenting märks på tonåringarna då de tar droger. Oavsett om de snortar kokain eller röker heroin ger ingen intryck av att vara påtänd, vilket är lite märkligt då det handlar om femtonåringar som i verkligheten hellre överdriver sin påverkan av alkohol och knark än att försöka dölja dess effekter.

Men bortsett från den missen känns filmen realistisk, om än komprimerad för att få med så mycket handling som möjligt under det enskilda dygn som historien utspelar sig. Upplösningen sker på festen som samtliga av olika anledningar kommer till, trots att många först inte tänkt gå, och där tar sagan slut under våldsamma och tragiska omständigheter. Regissören överlåter till tittaren att fundera över de olika karaktärernas fortsatta liv och kanske var det en vettig lösning, trots att slutet känns lite snöpligt och avhugget. Å andra sidan, hade filmen fortsatt skulle kanske effekten uteblivit, så jag köper slutet trots allt.

Som vuxen ser man Kidulthood med sorgsna ögon då den visar på hur ungdomsklimatet hårdnat betänkligt och man inser vuxenvärlden och samhällets misslyckande, då unga människor mår så här dåligt och lever på det här viset.

Det är omöjligt att borsta av sig den här filmen med ett ”det är bara film”, eftersom mycket av problematiken som visas är fullt överensstämmande med många unga människors verkliga liv, både i England och i Sverige av idag. I bästa fall kan Kidulthood få oss vuxna att öppna ögonen, göra något åt situationen och påverka oss att göra något åt våra ungdomars problem innan de går överstyr. Likaså lär denna film öppna ögonen på många unga, och lyckas den bara med något av allt detta har den definitivt en betydelse, större än tillfällig underhållning i TV-soffan.