Japan på 1970-talet. Några universitetsungdomar träffas i en politisk grupp utan att det egentligen sker så mycket. Den karismatiske ledaren Aizawa är fängslad, och han har lämnat ut adressen till sin tjej, Masami, till sin nyss frigivne cellkamrat, Fujiwara. Under tiden försöker Masami styra gruppen med sin sexualitet - hon knullar helt enkelt till sig ett psykologiskt övertag på de killar hon betecknar som möjliga hot mot ledarskapet, och hotar avslöja vänsterprasslet för Aizawa när han kommer ut. Men han kommer inte ut, utan begår självmord på äkta samurajvis - via en lång kniv i magen som sen roteras inuti så man riktigt sprätter sönder inälvorna. Inget mesande här inte, med ett snabbt stick i hjärtat.

En av älskarna är Yamane (Tomohiro Zaizen, tillika filmens producent), som lämnade gruppen inför Yamanes hot att avslöja deras förhållande. Han återvänder när han nås av nyheten om Aizawas död, och erbjuder genast den försynte Sugihara och den tystlåtne Kumagaya att ansluta sig till hans nya grupp, och berättar glatt att han tjallat på de övriga i den gamla gruppen om ett postrån. Nu vaknar Kumagaya till liv och drämmer en ölflaska, modell större, i nosen på honom så han ligger och skriker av smärta. Just då träder Masami och de andra, inklusive Fujiwara från fängelset, in och berättar att de skjutit sig fria och att de nu är polismördare. Så nu ska Yamane straffas. Han körs ut i bambuskogen och binds fast vid en trädrot, och det som nu tar sin början avslutas inte förrän de alla sju är döda, de flesta efter lång och utdragen misshandel.

Det som börjar med sparkar och slag slutar med regelrätt tortyr, där exempelvis den annars så blyge Sugihara misshandlar sin bäste vän Kumagaya till döds med en brädbit medan denne, fastkedjad och bakbunden, försökt äta några bönor ur en konservburk. Masami hade kvällen innan skurit av Yamanes könsorgan innan hon blåste av huvudet med ett jaktgevär, och den alltid beredvillige Okazaki har deltagit intensivt i misshandeln av både Sugihara, Kumagaya och en till som nu är död. Det sista Okazaki gör i livet är att först få lemmen avbiten av den nu komplett galne Masami, varpå han själv hackar henne upprepade gånger mellan benen innan han stoppar upp geväret i henne och trycker av. Detta låter som ett vedervärdigt blodbad, och ännu ett totalt meningslöst frossande i grisiga detaljer från Japan, men så är inte fallet.

Filmen är rejält våldsam, men man blir lätt lurad. Våldet är inte alltid så grafiskt som man kan förledas tro, och ofta ligger det på det psykologiska planet snarare än det fysiska. Filmen bygger på verkliga händelser som jag tyvärr inte kunnat utröna nåt mer om än att de är allmänt kända i Japan under namnet Asana sanso, och även om filmen inte har återgivit händelserna exakt, är det i princip en sann historia som här presenteras på en typisk, japansk dubbel-DVD (med annat, fult omslag), där även en making of-dokumentär ingår. Filmen började spelas in i oktober 1995, och tog två år att göra. Regissören Kazuyoshi Kumakari berättar att han och producenten, som bägge gick i skolan fortfarande, jobbade extra som byggnadsarbetare och som försökskaniner för nån ny medicin (som gav Kumakari allergi) för att kunna finansiera filmen. Tydligen har de levt ett lika torftigt liv som filmens medlemmar i den politiska cellen, där nudelsoppa utan tillbehör tycks ha stått på menyn varje dag. Även den andliga spisen tycks ha varit mager för de förvirrade revolutionärerna, och dessa tystlåtna, osynliga elever var kanske Japans svar på svartrockarna på Columbine High.

Det är inte svårt att se filmen som en allegori över en fascistiskt styrd diktatur, där den våldsamma, psykotiska ledaren och intrigören (Masami), de villiga bödlarna (Okazaki, Fujiwara) och de motvilliga - de som "bara lydde order" - alla är lätt igenkännbara. De enda som saknas är de oskyldiga offren. De blev därför offer för sina egna, förvirrade tankar, och deras politiska åskådning diskuteras faktiskt knappt i filmen. Äldre läsare minns dock att RAF (Rote Armé Fraktion) i Tyskland och Brigato Rosso i Italien hade sin japanska motsvarighet under 1970-talet, då även studenter och bönder demonstrerade och slogs tillsammans i tiotalet år i protest mot den då nya jätteflygplatsen Narita utanför Tokyo. Filmmusiken består oftast av ett frenetiskt bankande på taikotrummor till ett rytmiskt drivande beat varvat med tibetanska klosterkörer, och är helt fantastisk. Foto och ljud (det mesta pålagt i efterhand) är vad man kan vänta sig av en film med en budget på ett par hundra tusen.

Kichiku - dai enkai, eller Banquet of the beasts (den har även kallats Feast of the monsters) är inte en politisk thriller i dess "normala" mening, utan snarare en psykologisk skräckthriller. Den ska inte heller förväxlas med Kichiku (The demon) från 1978, som är nånting helt annat.