När jag sjunker ner i biofåtöljen vet jag inte någonting om filmen jag ska se. Jag har inte hört något om den, jag har inte sett några tidigare filmer av samme regissör och jag vet inte ens om fimen är en dokumentär eller spelfilm.

Ken Park är inte namnet på huvudrollsinnehavaren som man skulle kunna tro. Den rödhårige snubben är visserligen med i öppningsscenen, i vilken han om möjligt lyckas färga håret ännu rödare än vad det är från början (läs: han skjuter skallen av sig). Istället är det kring hans kompis allt kretsar, och kring denne kompis ungdomsvänner och deras vuxna omgivning. Och som den första scenen med Ken Park antyder, är det ingen vidare ljus bild som målas upp av livet som ung skejtare i Kalifornien.

Den ene pojken har ett högst sexuellt förhållande med sin tjejs morsa, som säkert är tre gånger så gammal som han själv. Tjejen i gänget tar hem sin nye pojkvän för att introducera honom för sin till synes vänlige men djupt religiöse far. För övrigt verkar det som att alla djupt religiösa skildras som galningar i Hollywood, och denna film är knappast något undantag. En annan kille i gänget har ett högst spänt förhållande till sin farsa, som öppet säger att han skäms för sin son eftersom sonen är skejtare och har ett feminint utseende. Farsan beter sig allmänt obehagligt och trakasserar sin son och kallar honom fjolla. Den tredje killen är en högst aggressiv och inbunden person, som bor hos sina morföräldrar. Han kan få vredesutbrott över småsaker, och nu kanske ni tänker ”han låter som en vanlig tonåring”. Men jag lovar er. I den här filmen tas allt till sin extrempunkt. För vad gör man om man är en äkta galning och ens morfar fuskar i Alfapet?

Vad handlar då filmen om egentligen? Jag skulle säga att det är upp till betraktaren att få ut något av den här filmen. Den är välspelad, har snyggt foto och en minst sagt naturalistisk, realistisk känsla. Många kommer att klaga på filmens rent pornografiska innehåll som tillsammans med det övriga våldsamma innehållet kan uppfattas som obehagligt. I de sexuella scenerna visas det mesta, och när jag säger det mesta menar jag det verkligen. Inget för känsliga tittare, men samtidigt tycker jag att många av dessa scener är motiverade. Sex är vardagen för de här ungdomarna, så varför inte visa det?

Innan filmen visste jag ingenting om Ken Park. Nu är frågan om jag vet mer. Men klart är att filmen lyckas förmedla känslan av att vi ungdomar överlever så länge vi håller ihop. Vuxnas förväntningar och krav kan vara bland det värsta med att själv bli vuxen. Men vi överlever i alla fall. Inte pojken Ken Park, som aldrig vågade ta steget in i vuxenvärlden.

Ken Park blev förbjuden i USA, och lyckades följaktligen inte ens få en XXX- eller R-klassificering. Men i en tid då Hollywood mest står och stampar och försöker återanvända gamla, sömniga idéer i uppföljare till actionfilmer och i feel good-filmer behövs kanske en uppstickare och feel bad-film som Ken Park.