Det svenska språket är fantastiskt. Bara genom att binda samman två ord så kan man få ett nytt som blir populärt i samhällsdebatten. Ta ordet hatbrott. De senaste åren har media allt oftare rapporterat om att hatbrotten ökar i Sverige. Vilken verklighet som döljer sig bakom den rapporteringen är däremot svårare att greppa. Nu kommer Keillers Park, en film som handlar om ett så kallat hatbrott. Keillers Park har tagit sin titel från från den plats på Hisingen i Göteborg där Josef Ben Meddour, en homosexuell man, mördades 1997. Filmen är tillägnad honom, men bygger bara löst på verkligheten och är en fiktiv långfilm. Den är gjord av Susanna Edwards som tidigare mest sysslat med dokumentärfilmer, och Keillers Park är hennes långfilmsdebut. Susanna Edwards har valt att gå över till spelfilm den här gången för att, som hon själv säger, kunna ta ut svängarna och ser Keillers Park i första hand som en klassisk kärlekshistoria.

I berättelsens centrum står Peter (Mårten Klingberg), en 35-årig ingenjör som lever ett välordnat liv med utstakad framtid i en högborglig familj. Den vackra flickvännen Maria (Karin Bergquist) är en begåvad konsertpianist, och fadern (Gösta Bredefeldt) förväntar sig många barnbarn från paret. Med ålderns rätt funderar han på att låta Peter ta över ledningen för familjens framgångsrika företag. Men så drabbas Peter av den stora passionen och blir förälskad i en annan man, bohemen Nassim (Piotr Giro) som han möter på spårvagnen. Nassim vill inte smyga med kärleken, och efter ett tag kommer även Peter ut ur garderoben. Han byter bokstavligen Beethoven mot disko och flyttar ihop med Nassim. När sanningen går upp för fadern förskjuter han sonen, som kastas ut från familjeföretaget. Tryggheten försvinner och allt Peter har kvar är Nassim. Relationen är dock inte problemfri. De båda männen kommer trots allt från helt olika miljöer. Filmen lägger ett klassperspektiv på kärlekshistorien och filmen har en del goda stunder. Jag gillar framför allt skildringen av parets första jul tillsammans, då en naken Nassim lullar runt i lägenheten medan en allt mer irriterad Peter försöker fixa julmaten. Som helhet är dock inte Keillers Park särskilt lyckad. Det är mycket Susanna Edwards vill berätta, men hon saknar det rätta handlaget för en sådan här historia. Keillers Park är fylld av konflikter, men allt slängs in utan någon större finess. Framställningen känns väldigt kantig och berättelsens ständiga tidshopp gör inte saken bättre.

Keillers Park börjar närmast mardrömslikt med att polisen slår in dörren till Peters lägenhet och stormar in. Först i förhörsrummet får han veta att Nassim mördats och att han är den huvudmisstänkte. Det är när förhöret börjar som berättelsen går bakåt i tiden. Det är en stark inledning och jag bespetsar mig på en intressant fortsättning som koncentrerar sig på vad som hänt före polisens stormning, men Susanna Edwards återvänder gång på gång till förhörsrummet och arrestlokalen. Den uppbrutna kronologin tillför inte själva berättelsen något väsentligt utan är mest till för att visa upp rättsapparatens nedlåtande attityd till bögar. Visserligen kan polisens behandling av homosexuella vara värt en diskussion, men då måste man fundera ut något mer än grovt tillyxade poliser som fäller hånfulla kommentarer. Nu känns polisförhören mest som ett sätt för Susanna Edwards att plocka lättköpta poäng. Det är lite märkligt att hon experimenterar med filmens form genom sneda kameravinklar, svartvita sekvenser och en uppbruten kronologi, när filmen i övrigt kryllar av förenklingar och stereotyper. Riktigt förenklad är skildringen av Peters och Marias förhållande. Den går mest ut på att visa hur mycket Maria längtar efter barn och hur sexuellt ointresserad Peter är av henne. Han är inte ens villig att visa någon form av ömhet, och jag undrar hur filmskaparna resonerat kring Maria då filmens porträtt av henne är anmärkningsvärt; vid pianot tolkar hon lyhört Beethovens känslor, men inför Peters reserverade hållning är Maria totalt tondöv. Det är först när Peter försöker sätta på henne bakifrån som hon reagerar, men då ser hon å andra sidan allt glasklart och anklagar honom, lätt hysteriskt, för att vara bög.

Keillers Park fastnar förvånansvärt lätt i schabloner, och berättelsen når sällan längre än en vanlig tevesåpa. Däremot är sexscenerna mellan Peter och Nassim hetare, men filmen siktar nog högre än så. Vad hatbrott verkligen är försöker filmen aldrig gå in på. Det tycker jag är synd och det känns som om det inte ens blev en tummetott av det hela.