14 år efter att den första Blobban (The Blob) skickats till Nordpolen för evig nedfrysning, dyker den upp igen hemma i köket hos ett par, som strax blir dess första offer, näst efter deras kattunge, förstås.

Larry Hagman (JR i TV-serien Dallas), 1972 halvkänd från olika TV-serier i USA, regisserade denna sin första – och hittills enda – biofilm, en kärleksfull parodi på originalet från 1958, och satte en del gamla polare i mindre roller, som Dick van Patten och Burgess Meredith.

Blobban attackerar snart en hel liten stad, och mannen som försöker få folk att förstå vilken otrolig fara de befinner sig i när det röda slemmet närmar sig, och här alltså axlar Steve McQueens roll, spelas av Robert Walker J:r (från The Devonsville terror). Hans vackra flickvän Lisa spelas av Gwynne Gilford från Fade to black.

Blobban anfaller snart ett sjungande scoutgäng, anfört av den äppelkäcke Dick van Patten, till tonerna av en glad synttrudelutt på en gammal minimoog. En i gänget är för övrigt Larry Hagmans son, Preston. Unga, vackra flickor och pojkar (bland andra Cindy Williams och Bud Cort) röker brass, sjunger protestlåtar och får problem med länsman, som snart får problem med en röd, ballongliknande sak – Blobban!

Vidare attackeras en ”hårskulptör” medan han schamponerar en långhårig ung man, alltmedan en fet, skallig och sjungande turk med fez på huvudet och knähund i famnen jagas ur sitt badkar ända ut på gatan av denna Blobba. Några fyllesoferande alkisar – bl.a. Burgess Meredith och Larry Hagman själv – blir också blobbade, innan vår hjälte, precis som i originalet, kommer på att den inte tål kyla, varför han ger den en köldchock i en ishall. Och så frös man åter ner Blobban, ända fram till 1988, då den firade 30-årsjubileum i nyversionen.

Filmen återupptäcktes när Dallas var som mest populärt, och återlanserades efter att Larry Hagman, som JR, skadeskjutits i sista avsnittet i seriens säsongsavslutning 1984. Det var på den tiden det var populärt att knalla runt med en rockknapp med texten ”I shot JR” i USA.

Vid nylanseringen använde man följande, vitsiga (?) slogan: ”The movie JR shot!”

En hyfsad 50-talspastisch.