Kärringen därnere är mycket av ett typexempel med vad som är fel med dagens svenska filmklimat. En film utan några som helst ambitioner, ett spretig ofokuserat (förståeligt med tanke på att antalet manusförfattare ligger runt 30 personer) manus och en nationell moralisk substans med besk eftersmak. Det är stundtals så dåligt att jag sitter och vrider mig i stolen och hoppas att det bara ska vara över. Tro mig, jag försökte hitta små guldkorn med den här filmen. Försökte hitta de små bitarna av kvalité som mer eller mindre varje dålig film för med sig. Det var svårt men jag hittade en och det är huvudrollsinnehavaren Gunvor Pontén. Hon lyckas med en fin återhållsamhet ge stunder av skådespelkaliber. Det kan mycket väl vara så att i jämförelse med resten av den totalt överspelande b-skådespelarensemblen så är hon bra, men hon i mina ögon går hon ändå härifrån med bara nästan svansen mellan benen. Resten av skådespelarna bör glömma den här historien så fort som möjligt. Regissör Ragnar Di Marzo har lyckats samla ihop ett gäng gamla birollsinnehavare från diverse svenska dramaserier. Ett lika tragiskt som ibland tragikomiskt försök att få liv i deras karriärer igen. Man gråter med dem, skakar på huvudet och skrattar åt dem.

Handlingen kretsar i alla fall kring Magda (Pontén). Vi får snabbt och övertydligt förklarat för oss att hon är en vresig gammal kärring som bara bryr sig om sig själv. En dag hittar hon av en slump en kvinnlig illegal invandrare (som av någon oförklarlig anledning faktiskt pratar ganska bra svenska!) i hennes källare. Kvinnan behöver hjälp med bostad och skydd mot myndigheterna som skickar hem hennes om de hittar henne. De två inleder en vänskap och Magda får lära sig ett och annat vad livet faktiskt handlar om.

På ett plan skulle man kunna se Kärringen därnere som en gullig liten lågbudgetfilm i stil med Jalla Jalla som inte gör mycket väsen av sig. En film som försöker vara vad den är utan några större substanser (Jalla Jalla hade ändå en moral som höll). Det går inte. Kärringen därnere försöker stundtals vara livsbejakande och vackert moralisk. Vad vill den säga egentligen… ska vi tycka synd om invandrare? Ska äldre sluta gnälla? Ska vi ta hand om våra grannar? Är bostadsrätter dåliga? I kombination med den fruktansvärt ansträngande komiken (det är verkligen inte roligt) känns det så påklistrat att det skär i bröstet. Av skam. Skam över att Sverige väljer att lägga sina produktionspengar på dessa projekt. Kärringen därnere hade passat sig som en teateruppsättning på högstadienivå, om knappt det. Du förstår händelseförloppet efter fem minuter och kreativiteten är över lag ett skrämmande lågvattenmärke.

Kärringen därnere visar Sveriges filmklimats botten. Nu var jag inte speciellt snäll mot den allmänt välmenande filmen men jag mår faktiskt inte bra av sådana här filmer och det gör inte heller svensk film. Gå istället och se Farväl Falkenberg som just nu är svensk films framsida. Man vet på förhand att ingen kommer gå och se Kärringen därnere. Den är dödsdömd innan den blivit född, årets överlägset sämsta film så här långt. Frågan som ständigt infinner sig är varför? Varför?