Karlsson på taket  - världens bästa Karlsson - är bara en av många Astrid Lindgrenfigurer jag saknar förhållningssätt till. Jag var helt enkelt lite för stor när den första filmen, av Olle Hellbom förstås, gick på bio 1974. Som tonåring var man för tuff för att titta på tantsagor. Mina minnen från Astrid Lindgrens universum härrör i stället från 1960-talet, och TV-serier som Pippi Långstrump, Alla vi barn i Bullerbyn och Saltkråkan är vad jag växte upp med.

När jag de senaste veckorna för första gången stiftat bekanstskap med Världens bästa Karlsson på TV en kväll i veckan, måste jag tillstå att jag har svårt att ta till mig denna självgoda och förnumstiga figur som mest påminner om nåt ur hemska Mumindalen. Hela tiden detta "Jag är världens bästa...", "Jag är bäst i världen på att...". Tröttande och inte speciellt charmigt. Men de enkla teckningarna från denna tysk-svensk-norska samproduktion är rätt hyfsade i all sin anspråkslöshet, och treåringen gillar Karlsson hur mycket som helst, så visst får Karlsson godkänt. Om än icke utan viss tvekan.