Ett kylslaget slut blir det på denna kärlekshistoria. Gilles har just våldtagit sin före detta hustru Marion på ett hotellrum efter att skilsmässopappren signerats. När hon går mot dörren ber han henne i tyst desperation om att börja på nytt. Utan att svara lämnar Marion rummet och ställer sig i hissen. Hissdörrarna blir ridåerna som sluts för vad som varit en cirka sju till åttaårig relation. Francois Ozon spolar tillbaka.

Kärlek tur och retur är en fyndig titel för ett land som Sverige där mängden filmer som blir biodistribuerade inte kommer i närheten av ett land som Frankrike, där en simpel matematisk formel är allt som krävs för att locka besökare. 5 x 2 syftar till Ozons berättarstruktur – fem skeenden i ett pars liv. Fem väldigt signifikativa händelser som jag inte vill redovisa i detalj, men som Ozon väljer att redovisa i omvänd ordning. Vi får alltså se uppbrottet först och mötet sist.

Effekten av detta grepp, nuförtiden ganska vanligt om man generaliserar över baklängesfilmer som genre, är till sin helhet väldigt vackert i all sin pessimism. Det påminner närmast om Gaspar Noés Irréversible, om man räknar bort det grova våldet. Likt hos Noé visar Ozon upp små detaljer, en lögn här och var, en osäkerhet, avståndstaganden, som hopsamlat stjälper den stora äktenskapstuvan. Eftersom vi redan fått bevittna att det skall ske, letar vi efter sprickningarna. Och inser snart också att Ozon må ogilla parrelationens rigiditet, men lämnar ändå visst förbehåll för att något som alla människor söker sig till ändå måste ha en fundamental mening. Här bokmärker jag Marions föräldrar vars relation ansträngs alltmer, men fortsätter att gro utifrån någonting obevekligt.

Den fyndiga svenska titeln (temporär kärlek med inbokad början och slut) blir därvid något intetsägande – Marions kärlek till Gilles, och eventuell vice versa, lider under strukturen till att vara ganska blekt skildrad. Vilket jag finner en gnutta förvånande när Ozon vanligtvis har ett handlag för ömhetsbevis. Det är inget fel på varken Valeria Bruni Tedeschi eller Stéphane Freiss i huvudrollerna. Heller inte på någon annan för den delen – fotografen Yorick Le Saux som även stått vid Ozons sida vid Sitcom och Swimming Pool är lysande. Och hade detta varit en svensk film hade jag blivit glatt överraskad, samt väldigt förvånad. För Ozon känns som en filmare som har kapacitet för ännu mer.

Poängen med att stycka upp detta äktenskap i fem dryga kvartar måste som jag ser det vara ämnat att påpeka något allmänt i relationsspelet. Att kvinnor och män ingår äktenskap med de bästa intentioner, men är dömda till nederlag. Tyvärr så ger denna marginella tid oss åskådare idéer och gissningar om vad som pissar sig i övrigt, men aldrig någon inlevelse. Kan det rentav vara så att Gilles och Marions äktenskap krasar inte av det faktum att deras kärlek till varann är misslyckad, eller att de aldrig var ämnade för varann, utan snarare av den simpla orsaken att regissör Ozon tvingar dem till det? Om man kan banalisera en seriös kärleksfilm till dylika utomfilmiska självklarheter så måste det ju vara något fel. För trots att strukturen 5 x 2 just är så förförande i sin invertering av givna förväntningar, är den kanske samtidigt förödande för den känslomässiga affekten. Inget betyder något i slutändan. Eller för att omfrasera – Ozon kan helt enkelt ha gjort den främsta anti-kärleksfilmen som finns…