Nyversionen av Kärlekens språk (läs gärna om den gamla här) har ju fått förödande kritik, medan skolungdomar hyllat den i förhandsvisningar. "Man blir kåt", som det står i bioannonsen. När Torgny Wickman (1911-97) gjorde den allra första Kärlekens språk 1969 var det inget mindre än en sensation, som dessutom sågs av över en miljon svenskar och gjorde Wickman tämligen rik, får man väl anta. Han gjorde icke mindre än tre uppföljare, av vilka denna, Kär-lek, så gör vi - brev till Inge & Sten, är den sista.

Inge & Sten var de danska sexoraklen Inge (som var en kvinna - hon dog 1996) och Sten Hegeler, som besvarade brev från hela världen från sin bas i de småländska skogarna, där delar av denna film är inspelad. Den går ut på att i bild skildra en del av alla de brev de dagligen fick, där folk antingen beskriver sina problem - eller sina glädjeämnen - i sexlivet. När filmen drar igång serverar Sten Inge te ur en enorm kanna, medan hon läser om Jehovas vittnen i Smålandsposten. Det första brevet handlar om ett par som brukar leka doktor, vilket brukar gå till så att brevskrivaren förställer en ung ficka och hennes man hennes läkare. Gynekolog, så klart. Varannan vecka är det makans tur att bestämma vilken lek som ska utföras, och då brukar hon bestämma att maken ska pensla henne med olja i skötet medelst en japansk mårdhundspensel.

I brev nummer två beskriver en tjej sina lesbiska drömmar, och det illustrerars i bild hur hon går till sängs med huvudet från en skyltdocka, iklätt lång peruk. Resten får ni föreställa er själva (tacka vet jag Arne Mattssons Vaxdockan från 1962 med Per Oscarsson) . En 28-årig finlandssvensk berättar om hur "svår att starta" hans tjej är. Så kom han på den lysande idén, att eftersom hon gillar popmusik, sätter hon på sig hörlurar och lyssnar rejält högt, medan han "gör vid henne". Det var tydligen det enda sättet att få till det. Det hela illustrerars med psykedeliska bilder, signerade legendariske elektronmusikern Ralph Lundsten - mannen som bor i ett rosa sagoslott.

Därefter får vi följa familjen Hegeler (två barn) ner i den lilla swimmingpoolen, där de diskuterar ett par som varit gifta i åtta månader, och som gillar att tvätta varandra i en gammal plastbalja i hemmet. Sten går och plockar potatis i trädgården och Inge frågar om han minns paret som tände på att duscha i regnrock. Snart blir det dock betydligt djärvare saker som bjuds, och för ändamålet hyrdes, typiskt nog, det franska (?) liveshowparet Kim och Jack Frank in. Dessa hade Wickman sett i någon av Joe Sarnos filmer Någon att älska (även känd som Inga Two och uppföljare till hans Jag - en oskuld) där de debuterade 1972, och där även söta Marie Liljedahl medverkade, eller i Swedish wildcats med världsstjärnan Christina Lindberg och Solveig Andersson från klassikern Eva - den utstötta (som Wickman själv gjorde 1969). För så var det ju med den svenska synden. Så fort det skulle till att göka på film hyrde man in utlänningar. De enda svenska skådespelarna här skulle vi senare få återknyta bekantskapen med i flera av Mac Ahlbergs filmer (läs om dessa här), som Berit Agedahl, Christine Gyhagen och den evige snuskgubben Ewert Granholm.

Det tackar vi för, men bäst var ändå den elva minuter långa, tredimensionella porrfilmen som gick som förfilm på videobandet, Drömsex i 3-D, presenterad av "Arbetsgruppen för 3-dimensionell pornografi". Den innehåller allt och lite till: biljakt, karusellåkning och gruppsex i massor. Allt i tre dimensioner. Vad mer kan man begära?