1975 försvinner en liten pojke i de norska fjällen under mystiska omständigheter. Hans kropp hittas aldrig. I modern tid åker sedan ett gäng ungdomar – två killar och tre tjejer – till Jotunheimen för att åka snowboard på det orörda fjället dit inga turister hittat och inga skidliftar finns. Vädret är fint, alla är glada och det är full fart nedför i den glittrande snön. Dessvärre rasar Morten Tobias (bra spelad av Rolf Kristian Larsen) och bryter benet. Gänget försöker få hjälp, men ingen har täckning på sina mobiler så det ser rätt kört ut för ungdomarna. Snart får de dock syn på ett övergivet hotell som de tar sig in i och efter att ha ”lagat” Morten Tobias ben med (don't try this at home, kids!) superlim, givit honom upphittad sprit och bäddat ner honom på soffan ska givetvis hotellets alla skrymslen undersökas. Därmed förvandlas den här först så lovande skräckthrillern till en tunn, norsk version av en amerikansk high school-slasher. Denna gång i The Shining-liknande miljö då både snön, instängdheten, hotellet och den galne mördaren känns igen från denna moderna klassiker. Tyvärr har inte Kallt Byte något övrigt samröre med The Shining att göra än själva miljön. Varken storyn, psykologin, effekterna eller Jack Nicholson finns ju med här och kan göra filmen till mer än en underhållande bagatell för stunden.

Och ni vet hur den tunna standardhandlingen för dessa filmer funkar: ett gäng ungdomar åker någonstans, festar, knullar och blir slaktade på löpande band av någon psykstörd dåre. Skillnaden hos Kallt byte är att ungdomarna här känns långt mer realistiska än vad de brukar göra i USA-rullar. Exempelvis så har aldrig förälskade Ingunn (väl framställd av Viktoria Winge) sex med pojkvännen Mikal (Endre Martin Midstigen) eftersom hon är oskuld och vill hålla på sig. Detta faktum hindrar dock inte att hon blir slaktad i alla fall. I amerikanska skräckisar brukar de kåtaste paren och framförallt de kåtaste tjejerna slaktas först, men den dubbelmoralen slipper vi åtminstone här. Dessutom röks det inget braj i den här filmen, vilket nästan alltid ska förekomma i de amerikanska rullarna, och hjälten här är ingen hjälte utan en hjältinna. Nämligen Jannicke (utmärkt spelad av Ingrid Bolsö Berdal) som är en stark kvinna med kött på benen och vetskap om hur man bäst klarar av krissituationer av olika slag. Ett tag tror man att Jannickes pojkvän Eirik (Tomas Alf Larsen) ska bli den verkliga hjälten i slutänden, men även denna kliché utgår, vilket är positivt.

Trots sin alltför genomskinliga och banala handling och trots att man i förväg listat ut vem mördaren är så lyckas Kallt Byte underhålla så länge filmen pågår. Mest beror det på skådespelarnas förmåga att gjuta liv och realism i sina rollfigurer, för själva storyn kan man verkligen inte beskylla för att vara intelligent eller nyskapande. Den här filmen är helt enkelt ännu en bagatell inom en genre som är välfylld av just bagateller. Men den innehåller några snygga scener, skådisarna gör ett bra jobb och vill du bara ha lite simpel spänning kan du lika gärna se den här som någon annan film inom genren. Kräver du mer än så lever du säkert lika gott utan Kallt byte.