Bytet, $300.000, försvinner efter en kupp. Polisen sätter dit gärningsmännen och skjuter dem alla utom Ugo (Gastone Moschin), som i stället får sitta i fängelse i tre år. När han kommer ut möts han av den lille, men ettrige Rocco (Mario Adorf), som lovar Ugo så mycket stryk han bara orkar och lite till om han så mycket som ens försöker lämna stan (Milano) - eller om han har mage att "köpa nåt dyrt", som Rocco säger. Hans boss "Amerikanen" är, liksom alla andra, övertygad om att Ugo är den som stal pengarna då bara han överlevde. Denne förnekar dock all inblandning och går till polisen som givetvis bjuder på konjak för gamla tiders skull. Han vill bara ha ett nytt ID-kort, och kriminalarna bråkar öppet om hur man bäst behandlar "såna som han".

Första kvällen i frihet tänker sig Ugo en liten ritt med en signorita på sitt ungkarlshotell, men in störtar Rocco et consortes och sparkar den nakna damen i röven - ut med henne i korridoren bara! Efter ytterligare käbbel, hot, hårda ord och slagsmål får vi så äntligen se en lättklädd Barbara Bouchet dansa go-go i en lokal avsedd för inmundigande av brända och destillerade drycker. Den gode Ugo har gått till "Amerikanen - den han skulle vara skyldig de 300.000 - och i stället för att få på flabben erhöll han jobb som dennes handgångne man. Så han går på krogen och dricker J&B whiskey (som alltid i filmer av Fernando di Leo). Bouchets minimala bikini avslöjar mer än den avser att dölja, och fotografen har dessutom haft den goda smaken att placera sig alldeles under henne där uppe på scenen en stund. En rätt bra stund förresten, och efter två minuters närgånget filmande av en frejdigt dansande Bouchet avslutas det hela med att man placerar kameran alldeles bakom henne där hon står i sina löst sittande guldtrosor med pärlor, och man har i princip fri sikt in till de mer intima regionerna av hennes rytmiskt ryckande kropp. Anländer så Ugo, och givetvis erbjuder sig Nelly, som hon heter, att låta honom "sova över" hos henne (hon tror ju också att han har nämnda $300.000...). Hon bedyrar att hon väntat på honom dessa tre år, vilket både han och vi köper. Frågan är bara vad hon gjorde under tiden hon väntade (inte fan la hon patiens i alla fall)...

Polisen Mercuri (Frank Wolff i sin näst sista roll innan självmordet på Paris Hilton i december 1971) fortsätter pressa Ugo på infomation, och vill att han ska vara polisen behjälplig i jakten på Amerikanens chef, en mystisk person vars existens man inte ens är säker på - med all anledning, för som Ugo förtäljer i en scen har Milano ingen maffia. Däremot var staden plågad av brutala gäng som alla slogs inbördes, utöver den verksamhet de annars hanterade. Dessa gäng bestod huvudsakligen av hårdföra fransoser som blivit utslängda ur Marseille, som vid denna tidpunkt hade rykte om sig som kanske Europas farligaste stad. Se för övrigt även Umberto Lenzis Syndicate sadists, som även den utspelar sig i Milano. Och Ugo är en slug en som sår split bland sina kollegor med sina antydningar om vem som egentligen tog de där pengarna tre år tidigare. Att det lik förbannat var han själv har de flesta räknat ut vid det här laget, men man blir ändå lurad av den snöpliga slutuppgörelsen.

Fernando di Leo (1932-2003) började sin karriär som okrediterad manusförfattare på För en handfull dollar, för att sedan vara Sergio Leones hjälpreda, hjälpregissör, hjälpförfattare och så vidare på ...för några få dollar mer. Däremellan hann han skriva några filmmanus, och på slutet av 1960-talet gjorde han några erotiska dramer som blev populära. 1971 gjorde han så Kaliber 9 (Milano calibro 9) den första i hans så kallade milieu-trilogi, en triss i maffiaaction där Kaliber 9 följdes av Maffian ger order (1972) och The boss (1973). Samtidigt med regisserandet skrev han manus åt andra, bland annat den beryktade Iskalla typer på heta bågar (1976) (jodå, den hette så på bio...) i regi av Ruggero Deodato.