Jag måste erkänna att denna film gått mig totalt förbi genom alla år. Kanske var 1991 och 1992 årtal då mitt filmintresse fortfarande uppslukades av vilken produktion som hade maffigast biljakter och explosioner, typ Die hard eller valfri Bond-rulle. Och det dröjde faktiskt tills för ett par år sedan innan jag såg Steven Soderberghs mycket omtalade debut Sex, lögner och videoband för första gången. Men det är ingen ursäkt. Speciellt inte när denna paranoia-pärla från Prag bara adderar till vilken naturbegåvning denne regissör verkligen är.

Kafka är en fantasy-biografi om den legendariske författaren och hans liv som sekreterare i Prag åren efter första världskriget. Jag är måhända ingen expert på Kafkas verkliga leverne, men har förstått från andra källor att Soderberghs film återger en hel del verkliga fakta som grund för att sedan bygga upp denna historia som tagen ur Kafkas fascinerande fantasi. Den byråkratiska striktheten i Kafkas (Jeremy Irons) vardag är total. Minsta felsteg eller feltryck på skrivmaskinen orsakar en anmärkning i överordnades anteckningsblock. Men det är föga emot vad åsikter av felaktig art kan åstadkomma. Kafkas vän Eduard Raban har försvunnit och han börjar undersöka saken närmare. Ryktena om honom som en intressant författare gör att han kommer i kontakt med en underjordisk motståndsrörelse, där den modiga kollegan Gabriela (Theresa Russell) ingår. De vill först inte ge några svar på vad som kan ha hänt, men allting tyder på att Rabans medverkan i ett planerat bombdåd mot slottet – statens högkvarter – har orsakat hans försvinnande. Kafka förstår snart att den person som kan sitta inne med svaren är en viss doktor Murnau (skön referens), men frågan är var han finns att få tag på. Och vilka är de lobotomerade psykopaterna som springer lösa på stan?

Avståndet mellan Soderberghs debut och denna, hans andra film, är milsvida. Om Sex, lögner och videoband på många sätt var en stilbildare för hur den amerikanska indiefilmscenen skulle komma att se ut för minst en femton år framåt, så är Kafka i stort sett en enda magnifik hommage till Orson Welles, Carol Reed och till viss del Polanski på 60-talet. Faktum är att spåren till Den tredje mannen (de magnifika stadsbilderna), Repulsion (de rysliga paranoiascenerna) och framför allt – såklart – Welles Kafka-filmatisering Processen blir nästan alltför påtagliga. Men även om det svart-vita fotot och de vackra Prag-miljöerna kanske är svåra att misslyckas med, så blir det aldrig stelt eller repetitivt, utan genuint snyggt. Soderbergh är i Kafka mest på samma lekhumör som i sina Ocean’s-filmer, eller en film där hyllnings-perspektivet också gjorde sig tydligt – The Limey (där manusförfattare Lem Dobbs även var med). Därför får vi också en historia utan hämningar serverad.

Även om stelbente Jeremy Irons gör en sedvanligt duktig prestation, är han ovanligt nog också med på de mer komiska utsvävningarna. Som i respons mot lysande Joel Greys pedantiske byråkrat, eller det ännu mer självlysande clownuppträdandet av Kafkas assistenter, spelade av Keith Allen (liket från Danny Boyles Dödsleken) och Simon McBurney (senast aktuell som Atticus Noyle i Manchurian candidate), fungerar Irons torrhet utmärkt. Thrillerintrigen kryddas med statskonspirationer, kannibalpsykopater och ett närmast Bondfilms-spektakulärt klimax (i färg!), som tack vare Soderberghs uppsluppna handlag fungerar hela vägen. Det enda som i efterhand känns synd är kanske att hyllningen till forna filmare gör att filmen slutligen inte går att åskådas utan att man drar sig i minne en massa andra filmhistoriska scener. Resultatet blir alltså mycket intressant, men en gnutta identitetslöst. Som Kafka-inspirerad film blir den också lätt besegrad av såväl Orson Welles Processen, Terry Gilliams Brazil och Darren Aronofskys Pi, men kommer in på en god fjärdeplats.