IMPORTFILM

Jesús Francos filmatisering av Marquis de Sades välkända roman, Justine ou les malheurs de la vertu (ung. Justine eller dygdens olyckor) från 1968 var den första officiella versionen. Visserligen hann Roger Vadim (1928-2000) före i och med filmen Lasten och dygden sju år tidigare, men den angav aldrig källan. Det gjorde dock Mac Ahlberg när han gjorde porrullen Justine och Juliette 1975. Markisen Donatien Alphonse François de Sade (1740-1814) var ju den som gav namn åt den sexuella avart kallas sadism. Ibland fick han betala ett högt pris för att han insisterade på att fortsätta skriva böcker som var väldigt frispråkiga för sin tid - ja, för vilken tid som helst. Han satt nämligen i fängelse av och till, och vägrade ge avkall på sin ”tro”. Se gärna filmen Quills för mer om de Sade.

Historien: systrarna Justine (Romina Power) och Juliette (Maria Rohm) blir föräldralösa, och därmed utslängda från den katolska skola de går på, då de saknar medel att fortsätta studierna. De tar sig in till stan, där den frivola Juliette med glädje tar jobb på bordell, medan Justine blir blåst på sista pengarna av en prästjävel. Hon tar in på ett billigt pang där en du Harpin huserar, och han ser ut som en förväxt igelkott. Justine får jobba för mat och husrum genom att städa, och blir raskt inbjuden till en av hyresgästerna, Derroches, efter att hon tömt en skurhink i huvudet på honom.

Derroches erbjuder på stående fot (det är nog inte det enda som står på den snuskgubben) Justine att flytta in i hans lyxiga lägenhet, vilket den oskuldsfulla Justine med glädje går med på, men hon springer raskt därifrån redan första kvällen, då hon inte räknat med gubbens kladdiga händer. Dagen efter kommer han hem till igelkotten tillsammans med polisen, och anklagar Justine för att ha stulit en brosch som hon i själva verket fick kvällen innan. Justine fängslas, och straffet för stöld är döden. Det är hårda papper, minsann.

I fängelset dansas det långdans bland horor och mördare, och detta med en parkeringsplats full med bilar och en snabb motorbåt ute i havet långt borta i bakgrunden. Madame du Bois ska avrättas nästa dag, men hennes manliga kumpaner fritar henne - och Justine - innan det är för sent. Som tack förväntar sig de fyra männen betalning - in natura - vilket Justine kan vara utan. Hon flyr in i skogen, där en konstnär vid namn Raymond står och kluddar på en duk. Han tar hand om henne några dagar, men hon måste snart fly igen. Under tiden har Juliette och hennes kvinnliga älskarinna, Claudine, strypt en rivaliserande skiftarbetare och knivhuggit dennes kund.

Ute i skogen stöter Justine härnäst på två fjollor, och hon erbjuds att bli den enas, markis de Bressacs, frus sällskapsdam, vilket Justine gärna blir. Tre månader senare anser han att det är dags att betala tillbaka, och han ber henne hjälpa till att förgifta sin fru, så han kan ärva hela hennes förmögenhet. Efter uträttat värv brännmärker han Justine, likt boskap, med ett stort, jävla ”M” (som i ”mördare”) på bröstet, innan han sparkar ut henne. Samtidigt har Juliette dränkt Claudine och lagt beslag på allt deras gemensamma stöldgods. Snyggt jobbat, Juliette…

Nu hamnar Justine på ett kloster långt inne i skogen, där fyra märkliga munkar i snygga, svarta rockar och långkalsonger huserar. Ledaren för de fyras gäng är Antonin, spelad av en härligt full (enligt regissören själv) och galen Jack Palance, som verkligen njuter av rollen. Han tackar högre makter för den nya lärlingen - henne kedjar de fast i källaren tillsammans med ytterligare några halvnakna flickor…aahhh, tjejer i kedjor, chicks in chains, women in prison...! Munkarna studerar tydligen inte bibeln, utan forskar i stället i lusta och tillfredsställelse. När de tröttnat på Justine ska hon avrättas, men då griper högre makter in och blixten slår ner i klostret, varpå taket rasar in. Och Justine är än en gång på flykt.

Nu hamnar hon åter hos Raymond, men rövas bort av Mme. du Bois och hennes hejdukar. Plötsligt står Justine på en scen i en kabaré och visar rumpan, medan regissören själv står bredvid och spelar trollkarl. När publiken tröttnat på hennes röv vänder hon sig om, och när publiken får se M:et på hennes bröst blir det ett jävla liv, och polisen tar in henne. Innan de för bort henne blir de stoppade av en förbipasserande vagn, i vilken Juliette sitter med sin gamle gubbe till man, greven Courville, som genast beordrar ett frisläppande. Och nu är Justine fri på riktigt.

Jag hade förväntat mig att denna mustiga historia skulle bli nåt riktigt alldeles extra i Francos händer, men det har i stället blivit en väldigt slätstruken film, berättad rakt av som vore det en story om Rödluvan och inte om sexuell besatthet och vällustiga munkar, markiser, grevar och prostituerade. Filmen tog nästan två månader att göra, kostade en miljon dollar och är säkerligen Francos dyraste någonsin. Han blev påtvingad Romina Power (dotter till gamle filmstjärnan Tyrone Power) som Justine av producenterna, medan den tilltänkta Justine (Rosemary Dexter, som strax innan spelat in ett italienskt drama, Kärlek på stranden, med Bibi Andersson och Gunnar Björnstrand) fick nöja sig med att spela Claudine. Tyvärr, får man väl säga, för den blott 18-åriga Romina går omkring som i ett vakuum, och hon har helt uppenbart inte fattat vad filmen handlar om. Hon ser ut som om hon ska brista ut i ett gapskratt när som helst.

I en parallell story ser vi Klaus Kinski som Marquis de Sade själv, grubblande i sitt fängelse. Dessa scener spelades in på en enda dag, och gav producenterna ett affischnamn när filmen skulle lanseras. I en mindre roll, som munken Clément, ser vi gamle Franco-medarbetaren Howard Vernon, och en i filmteamet är Joe D’Amato, som senare skulle göra sig ett eget namn som ännu sleazigare regissör än Franco i bland annat flera kannibalfilmer. I Sverige klipptes Justine på inte mindre än fem ställen, bl.a. brännmärkningen ovan…patetiskt. Idag skulle man utan vidare kunna visa denna film i Filmklubben på SVT - oklippt, och i dess fulla längd.