I Just my luck får vi stifta bekantskap med Ashley (Lindsay Lohan), en ung kvinna som följts av tur hela livet, samt Jake (Chris Pine), vars uppväxt hemsökts av otur. Vi får följa med under några dagar i deras liv, då Ashley lyckas med allt från att få solen att övervinna ett regnoväder till att skaffa sig ett av det mest statusbelagda uppdragen inom sin pr-firma. Jake, å andra sidan, slår sig på alla omöjliga platser och sätt och lyckas inte med någonting han försöker sig på. Jake försöker få tag på Damon (Faizon Love), en skivbolagshöjdare som Jake vill lämna en demoskiva till. Självklart lyckas han inte, trots åtskilliga försök. Ashley planerar och genomför en stor fest för Damons skivbolag och det är på den festen Jake och Ashley träffas. Utan någon vidare introduktion kysser de varandra under en dans på festen, och lyckan flyttas från Ashley till Jake, samtidigt som Ashley får Jakes otur. Som ni kan tänka er bereder detta väg för stora problem. Ashleys liv rasar samman. Allting som tidigare varit uppdukat för henne måste hon nu jobba för att få.

Det hela blir som en sämre variant på den redan urdåliga dokusåpan Simple life, där Paris Hilton ska bevisa att rikemansflickor visst kan arbeta. Jakes karaktär tar klivet in i en lyckligare, tursammare värld, men han bevisar gång på gång att han fortfarande är samma person och att han inte låter framgång förändra honom. Slutet kantas av läxor vi ska lära oss – att vi inte ska förlora oss själva i framgången och hur det är värt att slita för att se ett resultat. Visst är dessa viktiga läxor, men i Just my luck får vi dem ältade för oss de sista 30 minutrarna utan någon vidare effekt på varken handlingen eller karaktärerna i den. Just my luck är fylld av tomma personligheter – Ashley är bara lycka, tur och glädje medan Jake är pessimism och olycka. Det är en schablonartad film där allting är svart eller vitt, och visst kan det locka fram skratt ibland, men i långfilmsformat räcker det inte. Berättelsen har många svaga punkter. Budskapen försvinner i filmens banala handling, och skådespelarna tycks inte riktigt veta vad de håller på med. Och när slutscenen slocknar brottas vi alla med samma livsavgörande fråga – kan eller kan inte Lindsay agera?