Har du någonsin känt dig trött på julruschen med all den stress den innebär? Valfri person som är någorlunda funtad skulle besvara detta med ett rungande "Ja!". Dock, befinner man sig i en plats på Jorden där rim och reson är förkastligt - som en amerikansk villaförort, till exempel - så skulle svaret snarare bli att man blev lynchad för att överhuvudtaget ha tänkt tanken.

Det är den plats på Jorden där familjen Krank befinner sig. Julen är på intågande, vädret börjar bli värre och haussen börjar bli påtaglig. När dottern Blair flyttar hemifrån för att volontärarbeta i Sydamerika bestämmer sig paret Luther och Nora Krank för att skippa julen och åka på en karibisk kryssning i stället. Låter väl vettigt? Inte för deras omgivning. Jultomten är ju trots allt den mest betydelsefulla personen näst efter presidenten, och uteblivna allmosor, dekorationer och presenter måste ju innebära att moralen är vacklande och att paret Krank medvetet vill förstöra granngemenskapen. Så händer det som inte skulle hända; Blair gör en 180-vändning och bestämmer sig för att ändå komma hem under julhelgen, och då måste Luther och Nora nu på nolltid se till att dottern och hennes nyfunne fästman ska kunna uppleva den bästa julen någonsin.

Amerikanarnas fascination inför julen är något som inte kan ses som annat än fanatism for en utomstående. Det är bara att se listan av de senaste veckornas releaser på bio- och videomarknaden för att inse vidden av detta; hela fyra julrelaterade filmer har gått upp på bio och fjolårets Elf har precis släppts på video. Att fyra av dessa fem har gått riktigt bra på den amerikanska marknaden säger en hel del. Och så ser det ut år efter år. Just denna fanatism är det som jobbar mot Julfritt till en början. Det är svårt att förstå vad som är så hemskt med en julbojkott, och därför är premissen svår att föreställa sig och omgivningens beteende känns oerhört forcerat. När man väl har smält den första halvtimmen, så vänder det lyckligtvis och man inser att detta ändå var ganska trivsamt.

Greppet att behandla haussen som om detta vore en skräckfilm känns fräscht och träffsäkert, och just de lägen då man blir nostalgisk över att få se Jaime Lee Curtis vara rädd för första gången på 20 år är när filmen plockar de flesta av sina poänger. Utöver detta får man precis det man väntar sig. Bortsett från (den betydligt bättre) Bad Santa kan jag inte komma på någon julfilm som inte har varit gjord enligt en mall som innefattar moral, familjelycka, omtänksamhet och massvis med gullegull. Julfritt följer denna mall mer eller mindre slaviskt. Hur sliskigt det än må vara, är det dock aldrig kväljande och därför svårt att motstå. Småtöntigt, visst, men aldrig löjeväckande. Man garanteras en trivsam stund och det är småkul hela vägen, men jag vet redan nu att jag nästa vecka kommer ha glömt bort vad det var för film jag precis sett.