Filmatiseringar av tecknade serier har vi sett ganska många på sistone och fler är, som ni säkert vet, på väg. Fast nästan alltid handlar det om superhjältar i någon form vilket jag tycker är lite synd. Inte för att superhjältar nödvändigtvis skulle vara dåligt, men det finns så mycket mer och bättre att hämta i seriernas värld. Nåja, en viss ljusning kan idag faktiskt anas vid horisonten, för inom en snar framtid kommer vi att kunna se två filmer baserade på hyllade serier för en mer vuxen läsekrets, nämligen From Hell och Ghostworld. Och om serien Josie and the Pussycats baserar sig på inte vänder sig till någon utpräglat vuxen publik så är det i alla fall en serie fri från överdrivet muskulösa män i trikåer.

Det börjar med att vi får möta den omåttligt framgångsrika popgruppen Dujour. Fyra lekisbarn i vuxna mäns kroppar som gör musik för hysteriska tonårsflickor. (Tänk Backstreet Boys!) Då de inte längre passar in i skivbolagets planer dumpas de dock på ett något drastiskt sätt, varpå deras manager Wyatt snabbt måste hitta ett nytt band. I den lilla staden Riverdale stöter han så av en ren slump på tjejbandet The Pussycats som han omedelbart skriver kontrakt med, utan att ens ha hört dem spela. Omdöpta till Josie and the Pussycats, efter sångerskan (väl spelad av Rachel Leigh Cook), klättrar de snart på topplistorna. Men vad tjejerna inte vet är att det stora skivbolaget, i samarbete med FBI, experimenterar med subliminala budskap i musik. Budskap till lyssnarna om att de ska köpa den eller den produkten, och framförallt givetvis den musik de just då lyssnar på. (Om det var så i verkligheten skulle det förklara en hel del, eller hur?)

Filmen driver friskt med musikindustrin, men lämnar inte heller filmbranschen ifred. Den allt vanligare produktplaceringen i filmerna har här drivits in absurdum. Särskilt det stora, gula McDonalds-M:et förekommer i de mest skiftande sammanhang; som en framträdande del i Manhattans skyline och som dekorativ utsmyckning i en duschkabin. Evian och Ford är ett par andra produktmärken som får mer exponering än vad de själva vill ha.

Tyvärr låter det intressantare än vad det faktiskt är. Mest är det nämligen bara löjligt. Utan den charmiga skamlöshet vilken lyfter andra löjliga filmer som Dude, where’s my car? och Bill & Ted. Fast helt osympatiskt inställd till filmen är jag inte. Här finns ju en i grund och botten bra historia (för en komedi), bitvis en imponerande kreativitet i bildspråket, och så Parker Posey som är helt oemotståndligt gullig, på ett ondskefullt sätt, i rollen som skivbolagsdirektören Fiona. Så hade bara musiken varit något annat än denna ganska intetsägande gitarrpop kunde det nog ha blivit ett högre betyg.