Vinterns gladaste överraskning är här. När det annonserades att Disney skulle komma med en nyinspelning av Jules Vernes klassiska globetrotterroman kände jag ett stort frågetecken. Varför vill man göra en ny filmversion av en så daterad berättelse? Mina förväntningar var inte stora, även om jag visste att det fanns potential i de båda huvudaktörerna. Efter att ha sett det färdiga verket kan jag dock konstatera att jag är fullkomligt hänförd!

Frank Coracis film är inte enbart en simpel nyversion av Michael Andersons Oscarsbelönade (för bästa film!?!) Verne-adaption från 1956. Snarare är den en mustig hyllning till alla de kapplöpningsfilmer som producerades under 60-talen (titlar som Den stora kapplöpningen jorden runt, Dessa fantastiska män i sina flygande maskiner, Monte Carlo-rallyt eller dessa fantastiska män i sina skumpande skraltiga automobiler och En ding, ding, ding, ding värld). Komedier som var tävlingar i sig mellan filmbolagen – den som kunde fixa flest stjärnor och proppa in i en och samma film vann. Resultatet blev sällan särskilt intelligent, men förbaskat underhållande. Jag håller fortfarande dessa matinéäventyr som några av de mest minnesvärda filmupplevelserna, även om jag inte hade fyllt tvåsiffrigt när jag såg dem.

Denna nytappning av Phileas Foggs världen runt-resa utspelar sig fortfarande runt förra sekelskiftet. Men istället för en välpolerad aristokrat är han i Steve Coogans tappning en virrig oppfinnar-Jocke med ambitioner att revolutionera den brittiska vetenskapsakademien. Minister för denna akademi är den konservative lord Kelvin (Jim Broadbent) som vadslår om sin ärefulla befattning mot Foggs totala abdikering som amatörinnovatör. Vadet gäller självfallet huruvida Fogg kan ta sig runt jordgloben på åttio dagar.

Men till skillnad från originalet är det inte Fogg som har top billing. Istället är det Jackie Chan som Passepartout, eller Lau Xing som han egentligen heter, som har huvudrollen. Premissen bakom den annars ganska viljelösa betjäntrollen har här förstärkts. Lau Xing inleder filmen med att råna Bank of England på en statyett, Jadebuddhan, som är ovärderlig för hans hemby i Kina, men som Lord Kelvin hade tänkt att använda som valuta till en kinesisk skurkgeneral om mer territorium. På flykt undan såväl polis som kinesiska lönnmördare tar Lau Xing anställning hos Fogg för att assistera honom på resan. En färd som således kan styras mot hans hemby. Med på resan följer även franska konstnären Monique (Cécile de France). Varför är inte så viktigt. Det räcker med att säga att hon vantrivs med jobbet som garderobiär på ett konstgalleri och vill lära konstanalfabeten Fogg ett och annat. Sällskapet råkar sedan ut för en mängd faror på resan, ofta avvärjda av Lau Xings häpnadsväckande akrobatik.

Strukturmässigt är Coracis film ett gäng flykt- och slagsmålssketcher staplade på varann. Den resande trion hamnar i nya miljöer, färggrant introducerade genom digital teknik, och måste i varje skede fly vidare undan fler faror. Är det inte den klumpige detektiv Fix (Ewen Bremner som skojfrisk slagpåse) så är det turkiska prinsar (en härligt självironisk Schwarzenegger i sin sista (?) filmroll) eller kinesiska svärdviftare. Den tunna intrig som däremellan skymtar bygger på ett ganska förutsägbart frågetecken huruvida Phileas och Monique ska kunna förena konst med vetenskap. Mer än så är det inte.

Men all denna enkelspårighet kan faktiskt ursäktas med den helt otroliga charm som genomsyrar filmen rakt igenom. Jackie Chan är sedvanligt mirakulös i sina fysiska scener och att åldersgränsen håller ner våldet är faktiskt ganska behagligt. Steve Coogan är sig lik och därmed helt OK. Spelet mellan honom och alerta de France blir konsekvent väldigt nöjsamt. Manuset är egentligen inte särskilt märkvärdigt, men bjuder ändå på en del oväntade dunderscener tack vare den energiska ensemblen. Speciellt Jim Broadbent, som inte har varit så här rolig sedan Brazil, är helt lysande. Man borde inte kunna leverera en replik som "Briljant, lord Salisbury, jag ska döpa en biffliknande huvudrätt efter er!" utan att låta något långsökt, men Broadbent tajmar samtliga repliker med en ofattbar finess och överglänser sin föregångare Trevor Howard med hästlängder.

För en Disney-film är Jorden runt på 80 dagar ovanligt fri från klyschiga kulturstereotyper i ett scenario som annars kunde tänkas krylla av dylikt. Ett konstant rivigt tempo och en sagolös mix av äventyr och fungerande tokrolighet gör detta sonika till det bästa matinéäventyret sedan första Indiana Jones-filmen.