Sveriges kanske längsta filmserie har nu fått utökning. Jönssonligan har funnits på bio och i TV sedan 1981 då Varning för Jönssonligan hade premiär. Sedan dess har ligans medlemmar dock bytts ut och bara Ulf Brunnberg som Vanheden har funnits med i alla filmerna. Björn Gustafsons Dynamit-Harry var inte med i den första filmen utan dök upp i uppföljaren med den passande titeln Jönssonligan och Dynamit-Harry. Kanske man kan göra jämförelser med Bond-filmerna som verkar vara en serie filmer som lever mer på sitt rykte än på filmernas kvalitet och som också brukar bjuda på spektakulära kupper och otroliga lösningar på problemen. Och båda serierna har brottats med problemet att hålla serien vid liv även när huvudrollsinnehavarna inte vill vara med längre. Jönssonligan löste problemet genom att ta in nya karaktärer i förarsätet när ligaledaren Gösta Ekman slutade spela Sickan. Sedan gladdes biopubliken genom att få återse Sickan på vita duken igen, dock i mindre format i de två Lilla Jönssonligan-filmerna.

Nu i den åttonde filmen har de fortfarande samma problem med ligan som står utan ledare och för att komma runt det och ändå få in lite "Sickan-känsla" i filmen leds resterna av ligan, Vanheden och Dynamit-Harry, av Sickans lillebror Sven-Ingvar, kallad Vickan, och mormor Jönsson. Ett grepp som jag tyckte verkade ha ett drag av desperation över sig. Det kändes som om manusförfattarna ville få in Sickan med hjälp av hans familj och hans välkända fraser. Hur som helst skall den nu återuppstådda Jönssonligan försöka sig på ytterligare en djärv kupp som Vanheden gärna intresserar sig för eftersom han insett att det inte går att leva på hederligt arbete. Han och Dynamit-Harry har deras egna firma, Alltjänst AB, med Doris som sekreterare och Harry som drar in firmans pengar genom att stjäla bensin och plocka pantburkar. När de nu får möjligheten att roffa åt sig riktigt stora pengar kliar det i fingrarna på dem.

Men det är nu som den stora svackan i filmen kommer. Jag skall inte avslöja vad deras plan går ut på men det är en "uppföljning" av Wall-Enbergs fiffel där han försöker sno åt sig EU-bidrag. Och redan där fick jag en dålig känsla av att filmen kanske kan komma att vara utdaterad om några år. Det värsta är dock manusförfattarnas sätt att förklara hans fiffel. Förenklat kan man beskriva det som att EU-bidraget på en stor mängd svenska miljoner kronor skickas till Italien och där växlas till flera miljarder lite. Där har Wall-Enberg kontakt med maffian som sedan skickar tillbaka pengarna till Sverige men då utför något data-hokus pokus och ser till att det fortfarande är flera miljarder men nu i svenska kronor. Det är så luddigt förklarat och så omöjligt att tänka sig att det blev löjligt dåligt. Nog för att planerna tidigare också var ganska overkliga men inte på detta sätt. Det har ju funnits lite logik i det. Att det hela illustreras av överföringar med några bankprogram på datorn som jag inte tror finns gjorde det ännu sämre.

Förvånansvärt nog så höjer sig filmen efter det och när ridån väl går ner så är jag faktiskt överlag nöjd med den. Förutom svackan i mitten så är det en glad överraskning att se att Jönssonligan fortfarande fungerar trots att skådespelarna har åldrats betänkligt. Jag fruktade att det inte skulle fungera längre utan se alltför tillgjort ut. Men det är nog så att det SKA se tillgjort ut. Karaktärerna satt där de skulle och det var riktigt roligt att se Brunnberg, Gustafson och Birgitta Andersson i den här filmen. Johan Ulvesson gjorde dock inte riktigt lika bra ifrån sig och hans roll liknade alltför mycket figurer han gjort i andra filmer och TV-serier.