Joe Dirt (David Spade) är en riktig loser med en hopplös hockeyfrilla. Han blev som barn lämnad av sina föräldrar i en soptunna vid Grand Canyon. Under hela sin uppväxt letar han efter sina föräldrar vilket leder till att han drar omkring på diverse äventyr över hela USA. När vi träffar honom så jobbar han som städare på en radiostation i Los Angels. Eftersom man tycker att han är en sån patetisk stackare så tycker man att det skulle vara roande att intervjua honom på stationen. Och det är så historien berättas för oss, genom intervjun där Joe Dirt berättar om sitt liv.

Christopher Walken har en kul liten roll. Bara blotta synen av honom i en film gör en uppmärksam (hans roll i komedin Blast From the Past är klockren). Walken drar alltid till sig uppmärksamhet med sin tillsynes egensinniga person och utseende.

Ok, då var det klart. Allt det som jag kan anse som positivt med filmen Joe Dirt är sagt. För resten är riktigt uselt. Bara en sån sak som att man driver med en karaktär som Joe Dirt får en att tappa lustan att skratta. Här har vi en person som uppenbarligen är bakom flötet, minst sagt. Han är enligt alla mallar en förlorare. Filmens koncept går ut på att så gott som alla ska driva, slå och förnedra Joe, och vi ska tycka det är kul. Det blir som att sparka på någon som redan ligger ned – i koma. Sånt är inte kul.

Skämten i filmen är riktigt vissna. Dom är så dåliga och taktlösa att man nästan kan tro att manusförfattarna David Spade (även huvudroll) och Fred Wolf suttit i bastun på fyllan och trallat ihop det hela (”Ahh.. bajs, haha… han får bajs på sig, sånt är kul.”).

Vid det här laget tror jag att ni förstår vart jag vill komma. Den här filmen hör hemma i samma division som Pearl Harbor och är en av dessa filmer som man efteråt önskar att man inte slösat två timmar av sitt liv på. Undvik!